Att inreda enligt ett tema

Jag har aldrig någonsin tänkt i teman när det har kommit till att inreda ett rum. Det känns som något som inredare ägnar sig åt på tv. Inte som något som jag ägnar mig åt, jag är inte en tema-person. Tycker jag. Vilket kan låta konstigt med tanke på att det var jag som föreslog det, dvs som sade:

"Vi skulle kunna ha tema 'rock' i lyssningsrummet och tema 'pop' i vardagsrummet..."

Håller jag på att genomgå en metamorfos, har jag drabbas av Ernst-komplex?* Nej, inre direkt, det handlar mer om att övertyga, om att få gehör för sina idéer. För hur argumenterar man om inredning och stil med en musikintresserad sambo? Jo, genom att föreslå musik-tema i inredningen.

Den krassa sanningen är att jag har en färdig bild av rummen, ett stilideal som jag vill att F ska gå med på. Det gäller kanske först och främst lyssningsrummet, det som är närmast i renoveringsturlistan. Jag vill ha lite mörkt. Kalt. Jag vill att den öppna spisen ska målas i grått. Gärna gråton på väggarna, eller grålila. Varför inte metallic-turkosa dörrar? Lite rock, så där, snyggt och stilrent.** Säger jag till F. 

När jag skulle förklara för F vad jag menade med pop så drog jag till med hans serieböcker och hans Tintin-figurer. Vitt och rött, så där. Kanske en droppe gult. Men det intressanta är att jag faktiskt börjat fundera på vad pop-tema skulle kunna innebära i ett rum. Nu gäller det att komma på det innan F föreslår något som jag inte gillar. Jag avskyr att behöva argumentera för mina idéer, annat än genom "menar du att de tär rock?" eller "men, det är ju inte pop"...


* Inte för att jag vet om Ernst någonsin talat om tema när det gäller inredning...
** Jag vill verkligen göra klart att rock inte handlar om djur-mönstrat, svart eller nitar.

Om bakslag

Man blir snopen, kanske skäms man lite. Borde man inte ha förstått att det kunde bli så? Hur dum kan man vara, varför tänkte vi inte på det?

Ja, det måste väl vara oundvikligt att man någon gång råkar ut för ett bakslag, kanske till och med flera. För mycket kan man gardera sig? Hur mycket erfarenhet har man som nybliven torpägare, eller husägare eller bostadsrättsägare? Eller vad man nu är. Något blir fel och det är klart att man blir besviken.

Det är inte så vanligt att man väljer att skriva om sina misstag, om de fel som man inte kunde förutsäga, främst de fel som man kanske borde ha förutsett. Man känner sig snopen, man skäms lite. Tycker att man borde ha fattat.

Vi har några bakslag på lager. Vi läser på och tänker till men förvånas, hade ingen aning. Jag har bestämt mig för att skriva om våra bakslag när de dyker upp. Om så inte för annat än för att visa på andra vad som kan hända, vad man kanske inte räknade med. Jag kommer att etikettera dessa inlägg med "bakslag". Kan hända hjälper de någon annan att tänka till och slippa bli besviken.

Om ett lyssningsrum

Ja, ett lyssningsrum; ett rum där man sitter och lyssnar. Ett sådant har väl alla? Ett rum där man först och främst lyssnar på musik (även om det borde ju gå att lyssna på ljudböcker också).

Jag måste säga att jag inte hade hört talas om lyssningsrum innan jag träffade F (eller chockades över storleken på hans högtalare).Visst, det går att kalla dessa rum för musikrum, men ett musikrum för tankarna till ett rum där man musicerar. Åtminstone hos mig. Och det är inte det som är rummets främsta syfte - utan det handlar om ett rum där man sitter och lyssnar till musik. Där man ställer in högtalarna så att det låter perfekt i den fåtölj där man sitter. Och då handlar det om millimetersprecision. (Storleken på högtalarna är inte till för att lyssna på hög volym utan för att höra alla nyanser. Sägs det.)

När vi flyttade in hade jag inga planer på att låta F få ett rum där han sitter och lyssnar på musik - vilket oerhört lyxigt slöseri med rum. Men jag ändrade mig. För vi har ju rum så det räcker till och vad ska vi använda rummet till om inte våra intressen? Därtill handlar det om egoistiska motiv för min del. För det värsta jag vet i inredningssammanhang är otympliga stereoapparater (så härligt det känns att skriva apparat, lite gammelmodigt så där, så pass härligt att jag inte ändrar ordet till stereoanläggningar), och än värre; högtalare. Fy så fult! För min del ska stereoapparater vara så små att de endast kan upptäckas genom mikroskop och högtalare så väl dolda att man ska söka dem med karta!

Nåja. I min storsinthet har jag gått med på att vi skaffar oss ett av dessa så kallade lyssningsrum. Jag ser det som en utmaning att kunna skapa ett rum där jag inte störs av fula stereoanläggningar och höga högtalare. Och ja, jag ser det som min utmaning trots att F tror sig vara den som får bestämma var skåpet ska stå. Jo, för visst är det så att jag har kommit på ett sätt att bygga in stereon i ett skåp...

Om en tapetutflykt och loppisfynd

Alltså. Vilken lycka att få vara ute och titta på tapeter.* Att kunna välja och vraka, att dra ut den ena rullen efter den andra och tycka till. Vi har precis börjat leta efter tapeter till ett av rummen på nedervåningen. Rummet är tänkt att bli färdigrenoverat till jul, så vi har lite tid på oss för att bestämma oss - men behöver få koll på utbudet.

Och visst är det härligt att få drömma. Vi tittar på priset för att få koll, men låter det inte styra. Fredriks favorittapet kostar lite drygt 800 kr/rullen. Min bara hälften av det.

Nåja. Lycklig och lyrisk över de oändliga möjligheterna till att få skapa det nya favoritrummet (även om vissa familjemedlemmar inte tror att vi kan klå köket) tog vi oss till ett loppis.  Och vad hittar jag där om inte tapeter! En rulle med figurer från Sandbergs böcker om Tummen, Lilla Anna och Spöket Laban, därtill en rulle med Cowboy-mönster.

Tapeten räcker inte till väggarna i Underbara Bebins blivande rum, inte ens halvvägs (jag hade inte tänkt att tapetsera från golv till tak eftersom det kan bli för rörigt i ett barnrum), men väl till att tapetsera insidan av en bokhylla. Allt för en guldtia!



* Den oproportionerliga lyckan får mig också att fundera på om jag inte borde röra mig ute bland folk lite mer. Det kan ju inte vara hälsosamt att bli lycklig av att få titta på tapeter..?

Om att skura golv, och om att blogga

Jag är galet förtjust i att skura golv. Alltså att skura så där på riktigt, med såpa och skurborste och liggande på knä. Så förtjust att jag till och med läst på hur man ska göra. Jag vet numera exempelvis att

• obehandlade trägolv skuras med kallt vatten, varmt vatten kan göra dem grå
• golven ska blötas ner innan de såpas annars kan det bli fläckar
• det är viktigt att skölja ordentligt eftersom kvarbliven såpa kan bidra till ett fläckigt golv

Jag är så förtjust i att skura golv att jag struntar i den tid det tar, så förtjust att jag inte räds att skura mitt köksgolv på 35 kvadratmeter (även om det inte är ett riktigt skurgolv utan ett trägolv målat med linoljefärg - vilket för övrigt är ett litet misslyckande men det skriver jag om en annan gång). Det bästa med att skura golv - och anledningen till att jag älskar det - är skillnaden. Alltså skillnaden mellan det oskurade och det skurade - det är som att se en reklamfilm för mirakelskurmedel där man sveper med trasan och lämnar en omedelbar skillnad.

Ok, en bekännelse är kanske på sin plats. Det var ett tag sedan golven skurades senast. Faktiskt hela sju veckor. Mm.

     Verkar som att det här är ett blogginlägg från Lort-Sverige ..?

Ja, kanske det. Men jag har en ursäkt, eller nja, egentligen har jag flera ursäkter. Faktiskt så många att det känns som att jag hittar på ursäkter. Men säkert är att någon dag efter att jag skurade köksgolvet senast så föddes den Underbara Beibin.

Ja, jag är förtjust i att skura golv, men det kanske kan förklaras med att jag gör det ganska så sällan. Bloggar gör jag inte heller så ofta. Inte alls så mycket som jag skulle vilja. Men vem hinner blogga när man har ett hus och ett torp att renovera, därtill en liten bäbis?

Jag, tänker jag mig.

När jag låg på knä och skurade golven i söndags beslutade jag mig för att börja om på nytt. I förstone tänkte jag fimpa den här bloggen och skaffa mig en helt ny, men så ångrade jag mig. Jag breddar innehållet, ändrar layouten (när jag får tid). Jag ska försöka att re-etikettera mina inlägg, dvs. skilja på det som handlar om torpet och det som handlar om huset. Men det blir ett jobb för regniga dagar. Framför allt ska jag försöka uppdatera oftare, skriva under själva resan och inte bara när vi nått målet. (För t.ex. den köksrenovering som än så länge bara är en följetong här är klar sedan några månader! Eller nästan klar - det är bara småsaker vi fixar nu.) Jag kommer också att använda bloggen som en receptsamling, och en hörna för mina diy-idéer. Framför allt hoppas jag att jag blir bättre på att skriva om drömmar.

Visst är det kreativt att skura golv?

Jullov på torpet

Så blev den min; julen på torpet. Som jag har längtat! Och det blev precis så där bra som jag alltid har tänkt att en jul på torpet nog blir. Inga krav, inga måsten. Och så vackert det var ute, precis som under en drömjul. Snö, snö, snö. Fantastisk fullmåne, sol under några dagar och glid under skidorna. Bara vila, inget jobb. 

Men jag har hunnit tänka ut en prioritetsordning för kommande torpjobb, för under vintertid blir minskar vår torp-trea till en etta med kök. Det ger en lite att tänka på. (Saker överallt!) Men det skriver jag om senare. Nu vill jag bara försvinna ut bland minnen, ut på skidspåren. Njuta av tanken på att jag har ett torp.

Om en järnspis i köket på övervåningen

Lägg märke till att sotluckan är borstad från rost... Fint va?

Ja, för det finns ju en järnspis på torpet. En sådan där "riktig" järnspis, precis en sådan som ser ut som en järnspis ska se ut; en vacker Husqvarna no27. Ja, lite rostig, men inte hopplös. Jag har inte tagit isär den för en undersökning men skorstensfejarmästaren tittade i den och tyckte att den såg bra ut. (Och jag håller tummarna.)

Problemet med järnspisen är att den sitter i köket på övervåningen. I det kök som vi inte använder som kök. Mer som en genomgångsrum, eller som gästrum. Ett onödigt kök. Men också ett gammalt torpkök, väl värt att bevara?

Det är den här spisen som jag funderar på att flytta ner till det andra köket. Men den här spisen "gör" köket på övervåningen. Utan den finns det inget behov av att bevara spiskåpan i plåt. Utan spiskåpan blir köket ... ett rum.

F letar efter järnspisar på blocket. Jag lutar mot att bära ner denna. Sedan börjar jag tveka. Borde jag bevara köket? Jag måste bestämma mig men kan inte. ...men köket på övervåningen skulle ju kunna bli ett bibliotek, ett sådant där med en stor fin svart kamin..? Kan hända lutar det mot att  vi bär ner järnspisen till köket där nere. (Om vi lyckas rubba den. Vad kan en sådan här tingest väga? Fortsättning följer...)

Blåbär

Det känns så trevligt. Det här med att ta stigen till brevlådan - för att hämta morgontidningen - och upptäcka att stigen kantas av blåbär. Och inte vilka blåbär som helst utan sådana som ropar "Plocka mig! Ät mig!". Sådana kan man ju inte bara gå förbi utan att bry sig om deras rop.

Något annat som känns trevligt just nu är att ställa skålen med blåbär på trappan upp till övervåningen. Inte bara för att jag gillar de slitna trappstegen så mycket, men också för solkattens skull. Nu ska det väl ändå vara slut på regnandet?

Men åter till blåbären. Nu är frågan vad jag ska göra med dem. Äta dem som de är eller baka en pytteliten tårta och garnera den med dessa..?

Sommar, sommar... sommar?

Det är märkligt det här. Jag tänkte mig att när jag är på torpet så kommer jag att blogga och blogga. Och inte ha tid med annat.

Det visade sig bli det motsatta. Hittills. Nu försöker jag ta tag i bloggandet, för här händer det saker. Och det är så klart att det händer saker inne på torpet. Ute händer det liksom inget. Förutom att det regnar.

För er som inte har några timmerhus (eller torp) kan jag berätta att regnandet gör timret kallt. När man inte har en fungerande skorsten. Det blir kallare inomhus än utomhus. Råare. Så nu har muraren varit här, och Drängen och jag väntar på ett kostnadsförslag från honom. Under tiden håller ett köksskåp på att se dagens ljus. Mer om det när det är färdigt.

Om de späda små plantorna

Jag satt där på stolen, bara tittade och tittade. Beskådade. De små plantorna. Hänförd över hur snabbt det går.

Ok, bilden är inte den bästa.

Jag har hört det talas om, jag har också läst om det; det där om att det är så fantastiskt att så. Bara för att se hur något som har varit ett litet, pyttelitet, frö förvandlas till något grönt som sticker upp ur myllan och börjar likna något. Om vårarna brukar min mamma ha hundratals (åtminstone känns det så när plantorna är utspridda över hela huset, när de står vid varje vrå dit en solstråle kan nå) små plantor. Men jag har inte riktigt förstått det förrän nu. Hur det känns. Jag har sått frön och fröna tackar mig genom en metamorfos; de blir små späda plantor.

Fascinerande. Som i morse. Jag satt där på stolen och bara tittade på mina plantor. Ja, faktiskt ändå tills jag mindes att det inte är en söndagsmorgon då jag har hur mycket tid som helst. Kvart i åtta - den tid som jag måste cykla iväg till jobbet - slog det mig att jag måste klä på mig.

Men vad gör det att komma för sent till jobbet när man faktiskt kan se att det är en liten planta av indiankrasse som tittar fram?

Impulsköp av frön - igen

Det här är inget nytt. Det här är något som jag drabbas av under våren, lika säkert som att pollenallergiker drabbas av kliande ögon och rinnande näsa. Jag har bläddrat i trädgårdstidningar och burit hem högar med trädgårdsböcker. Bara för att få ett rejält underlag för mina trädgårdsdrömmar. Min vår-sjukdom stavas trädgårdsmani.

Och det är lite märkligt. För när jag har haft mina torpdrömmar så har de sällan haft inslag av prunkande trädgårdar. Därtill har jag sällan ägnat mig åt de trädgårdar som är öppna för mig - t.ex. mina föräldrars. Det är liksom bäst att bara drömma sig sjuk.

Notera att jag impulshandlade frön till rödlök...

Nu har jag en trädgård. Nu behöver jag inte lägre drömma, nu kan min trädgårdsmani blomma ut. Nu kan jag säga att det är på grund av denna sjukdom som jag "råkar" slinka in på en frö-näthandel ("Jag ska bara kolla hur hög den där växten blir..."). På några fjuttiga minuter är jag uppe i tio påsar med frön. (Ok, det går ju att räkna till tolv påsar med frön - det beror på att jag i - högsta grad - ägnade mig åt att impulshandla de frön som erbjöds mig till halva priset eftersom min beställning översteg 100 kronor...)

Det som oroar mig med den här manin är frågan om jag kommer att få ner alla frön i jorden, eller om det bara handlar om drömmar. Vid den här tiden på året brukar min mamma ha huset fullt av späda plantor. Det närmaste plantering och sådd som jag (än så länge?) ägnat mig åt är att göra planteringskrukor av tidningspapper. Är det här bara en mani som går ut på att samla på böcker och tidskrifter som handlar trädgård, att späda ut dessa med en frön. Eller kommer jag att denna sommar komma närmare min drömträdgård?

Våriga lockrop

Lockrop

Det tog ett tag innan jag insåg att jag cyklade utan handskar. Det kändes lite kyligt, men inte kallt. Jag firade upptäckten genom att bromsa in vid skylten som deklamerade  att det var möjligt att köpa sticklingar från 12 kr styck.

Sticklingarna bestod mestadels av växter som planteras i en rabatt, som Petunior. Rabatter är inget för mig. Eller jo, kanske senare. Men jag måste se till att börja med de växter som behöver några år på sig att växa till sig. Buskar, och sådant. Och så vill jag gärna ha "torpiga" växter.

Jag kände lättnad när jag gick därifrån. Lättnad över att jag inte handlade sticklingar - eller frön och lökar. Jag har inte ens sått de frön som jag redan köpt! (Jo, förresten, jag har sått tre av fröna till kungsliljan, men det experimentet skriver jag om senare.) Jag insåg också att jag måste ta ett nytt helhetsgrepp om trädgården. Jag gjorde min förra plan för ett halvår sedan, och har hunnit tänka om lite. Exempelvis har jag lagt till ett grönsaksland.

Så. Nu är det dags att börja skissa på en ny plan för trädgården. Jag menar, det är ju hög tid för det - nu när det är möjligt att cykla utan att ha handskar på sig.

Gård och torp

Lite lustigt det där. Jag hade tänkt att jag skulle skriva lite om vårdträd idag, men så kom jag hem från jobbet och hittade min favorittidskrift, Gård och torp, på hallgolvet. 

Det hände att jag bläddrade i tidskriften innan jag köpte mitt torp. Men jag tyckte nog att det var lite tråkigt, allt såg så ... gammalt ut. Inte alls min stil. Även om jag bor i en lägenhet i ett hus som byggdes 1929, och tycker att lägenheten är bland de vackraste som finns, hade jag ingen tanke att få lägenheten att se ut som en kvarleva från 1920-talet. (Dessutom är det en hyreslägenhet så det valet var ju ganska lätt.)

Men så kom torpet och ändrade mig syn på världen. För mitt torp är precis så där "gammalt" som torpen i tidskriften. Därtill är det oförstört av tidigare renoveringar. Varför skulle jag då gå och förstöra det? Och för att inte förstöra mitt torp behöver jag Gård och torp. Jag behöver den för de inspirerande bilderna men också för att jag genom den kan skaffa mig ett första frö av kunskap i hur renoveringar kan gå till.

Så från att ha varit en tidskrift som jag läser i brist på glassiga inredningsmagasin har den blivit ovärdelig för mig, något att spara sedan trender blåst förbi. Nu längtar jag mig sjuk efter varje nytt nummer, och idag stillades den längtan - åtminstone för ett tag.

Och det lustiga då? Det var för att jag hade tänkt att skriva om vårdträd, jag hade lånat hem tre böcker från bibblan för att jag skulle ha något att stå på - och så innehåller Gård och torp en artikel som berör just vårdträd! Say no more!

Stilla dig!

Det känns som en välsignelse att jag köpte torpet på hösten. När "torpsäsongen" redan var över. Det ger mig tid att tänka. För någonstans läste jag att man bör bo i sitt renoveringsobjekt i ett år innan man börjar göra något, för att känna in sig i huset. Lära känna det. Bara så att man inte gör något oåterkalleligt.

Jag vet inte hur många gånger jag har ändrat i mina planer när det gäller mitt torp. På vad jag ska göra med det. Jag har till och med köpt köksluckor som jag lämnat tillbaka i kölvattnet av eftertanken. Vem vill ha köksluckor från IKEA när det finns pärlspont som bara väntar på att förvandlas till ett köksskåp? 

Jag har - i tankarna- rivit ett uthus bara för att efter en stund tänka att jag ska bygga om det bara för att tänka att jag låter det vara. Det senaste givet är att jag ska låta det vara. Inte för att jag gillar det utan för att jag - under detta år - inte kommer att ha tid att göra något åt det.

Så har det varit under ett halvår. Det ovanstående är bara några exempel. Jag planerar och ändrar, planerar och ändrar. Det enda som är konstant är den tacksamhet som jag känner efter att jag har ändrat mig och inser att jag inte hunnit göra något som jag komma att ångra.

Alla hjärtans dag & utedass

För visst borde det vara ok? Att skriva om dass på alla hjärtans dag - det är ju ett hjärta som visar vägen till dasset?

En av de första sakerna som jag vill göra – och som inte hör till ”måsten” så som att fixa skorstenen – under våren är att renovera utedasset på torpet. Inte för att det är i oanvändbart dåligt skick, utan för att jag vill att det ska vara i mycket bra skick när sommaren kommer. Främst för att utedass känns så ... dassiga.

Dessutom ger en dassrenovering mig möjligheten att öva på att regla och att spika pärlspont. För jag tänker mig pärlspont. Som jag kan måla i vitt. Kanske ska jag leta fram ett rött hjärta att pryda dasset med. Men jag har inga planer på att såga ut ett hjärta i dörren. Varför gjorde/gör man egentligen det?

Krusbär

När jag var barn bodde min mormor i ett rött torp utanför Helsingfors. Min mormor är borta sedan flera år, men torpet stod kvar när vi senast tittade till det - visserligen för flera år sedan. (Jag vill minnas att det hotades av ett vägbygge, så kanske stod det bara kvar så att vi fick möjlighet att vinka adjö till det?)

Hursomhelst. Vi hälsade alltid på innan krusbären hade hunnit mogna, men det hindrade oss inte från att äta dem. Kanske fanns det ett och ett annat moget också, för jag vill minnas att de smakade gott. Den hänger alltså med från barndomen, bilden av ett rött torp med krusbärsbuskar på gården.

Krusbär var också det första, i trädgårdsväg, som jag köpte till mitt eget torp. Krusbär är, för mig, lika med drömmen om ett torp. Krusbär får står för alla drömmar som hör samman med mitt eget torp.

Snöblandat regn och trädgårdsdrömmar

Häromveckan cyklade jag till jobbet i snöblandat regn, på en glashal cykelväg. Förr om åren var det inget som fick mig att längta till våren och sommaren så mycket som dessa omständigheter (läs: skitväder). Men då kändes det bara skönt att få andas frisk luft. (Därtill hade jag både regnställ och tid att cykla försiktigt.)

Det känns som att vädret inte har någon makt över mig längre. Men fy vad jag längtar till våren och sommaren! Jag längtar efter att arbeta med torpet. Jag kan inte påstå att denna längtan direkt mildras av att jag hittar en trädgårdstidning när jag tömmer (jobbets) brevlåda. Tidningen påminde mig om något viktigt; att det är dags att beställa frön. Sagt och gjort!

Visst går det att finna tröst i shopping, särskilt när shoppingen hör samman med trädgårdsdrömmar.

Vit Löjtnantshjärta

Kan jag lindra min längtan efter andra årstider om jag delar in den i etapper? Jag kan ju till exempel börja med att längta efter paketet med frön. Därefter ser jag till att längta efter den månad det är så-dags (vissa av sorterna kan sås redan i januari!), för att sedan längta efter att se fröna gro. Och när det är dags att längta efter att frostnätterna är förbi så att plantorna kan planteras ute – ja, då är det ju redan sommar.