Loppisfynd: Barbiekläder

Åkte till torpet i helgen, tog en sedvanlig sväng på loppis - inte svårt när det finns ett loppis i samma byggnad som mataffären.

Såg Barbiekläder, kom att tänka på de där två Barbien som jag köpte samma höst då jag köpte torpet. De som kostade några ynka tior. Kläderna gick på 190 kr. Men eftersom de var tidstypiska - och jag fick för mig att Barbisarna var näck - så köpte jag dem. Tänkte att det ju kan bli kul för den lilla Tjejen i familjen. Fast när jag sedan letade fram dockorna i ett bortglömt hörn på torpet och Lillisen ville titta närmare på dem insåg jag sanningen; det var mina leksaker. Ingen annans.

Lånta fjädrar och fisförnäma dörrar / Uppdaterat

Alltså, exempel på saker som jag har svårt för:

• spröjsade fönster i mexitegelvillor
• marmorbänkar i fattigtorp
• öppen planlösning i 1800-talshus

Summa summarum: Jag har svårt för allvarliga stilbrott.

Jag gillar det tidstypiska. Jag gillar det faktum att vilken stil man än tar så finns det ofta en tanke bakom. Man väljer vissa typer av fönster av en anledning. Man måttar och mäter och lägger tak och bygger verandor enligt en idé. Mer än så gillar jag att det fanns en tanke bakom ett husbygge. Även om jag inte gillar villor i mexitegel så ogillar jag att de byggs om - ofta alltför slarvigt - i enlighet med en modefluga för att bli något de inte är. Själlöst.

Jag struntar blankt i hur man inreder sitt hem. Älskar man fransk slottsstil tycker jag att man ska inreda sin betonghyreslägenhet i enlighet med sina drömmar. Alla har inte råd att köpa sitt ett fransk château, inte heller ett timrat torp med röda knutar. Eller ett arkitektritat hus för den delen. Däremot tycker jag att om det finns råd till att sätta in en Poggenpohlkök i ett hus från 1800-talet så finns det väl för bövelen råd till att bygga ett nytt hus och låta bli att blåsa ut väggarna för att få en öppen planlösning? Låt huset vara vad det är även om en inredningstrend bjuder något annat!


     Men vänta nu... handlar inte det här inlägget om att kasta sten i glashus?

Eh, nä? Eller ... jo? Fast inte så där jättestora stenar, mest smågrus. Faktiskt.

Ja, det är smärtsamt att komma på att det man ogillar hos andra ursäktar man hos sig själv. Vi har ju också tagit bort en vägg för att förvandla 15 kvadratmeter kök till 35 kvadratmeter kök. Jag ursäktar mig med att vi återställer mer än vi ändrar. Vi lyfter tak och byter fönster. Spikar upp "rätt" lister och skrapar fram dörrar.

Dörrar, ja. Mina lånta fjädrar och marmorn i fattighuset.

Jag skrev i det tidigare inlägget "Masonit, vad döljer du för mig" om att en del dörrar på nedervåningen saknade speglar. Snopen av upptäckten fick vi lov att börja leta efter nya dörrar. (Visst går det att sätta in nya speglar i dörrarna men i det här läget i livet orkar vi inte, ibland är det bara enklare att köpa nytt. Eller nygammalt.) Vi hade bara hunnit börja leka med tanken på att vi skulle ha dubbeldörrar från köket in i det rum som kommer att bli vårt lyssningsrum, innan vi faktiskt hittade ett par på ett loppis. Och slog till. Dagen efter satt vi på en sommarfest och berättade för våra bordsgrannar om dörrarna, varpå vi blev erbjudna dörrar som de hade i ladan. Det resulterade i ytterligare två par dubbeldörrar.

Så jag ursäktar mig. Det går inte att se det omedelbart, om ens alls. Men faktum är att också vi stoltserar med lånta fjädrar; för de där dörrarna som ska in på nedervåningen är betydligt högre, och finare, än några som helst dörrar som funnits i huset. Visst, de är gamla. Säkert gjorda i början av 1900-talet, precis som huset. Men det är dörrar som suttit i paradvåningar, inte i förmansbostäder på en mindre bruksort. Men, men. Snygga är de, faktiskt det som jag hittills gillar bäst i vårt renoveringsobjekt.

Och ja, bilder?

Mm. Jag lovar att lägga in en bild senare. Har precis upptäckt att jag inte har någon bild på dörrarna...

Uppdaterat:

När jag letade efter bilder till ett helt annat inlägg hittade jag en bild på ett par av dörrarna. Dessa dörrar går från köket in i det rum som ska bli Lyssningsrum. Liksom på bilden så är det endast en av dörrarna som är grundmålat hittills. Men kanske till jul? (Jag verkar tro att jag hinner med hur mycket som helst innan det blir jul, på vad är det, lite drygt en vecka?)

Loppisfynd: En galet snygg lampa

Vi åker till Stockholm, har inget särskilt inplanerat. Ska bra strosa, kanske fika lite. I bakhuvudet bär jag med mig en byggnadsvårdsbutik, ett som kanske är värt ett besök - trots att jag inte har lyckats sälja in hos F att vi behöver ett klosettlås för 800kr. Men om vi liksom går dit och han ser låset, kommer han inte att tycka att den är helt perfekt för vårt renoveringsobjekt från 1914?

Men vi kommer aldrig dit. Vi besöker Myrorna och hittar en lite ovanligt lampa som jag vill ha men som F är lite tveksam inför. Jag tänker att jag nog ändå går tillbaka och köper den innan vi åker hem igen. Vi strosar vidare. Tittar här och tittar där, hamnar i Gamla stan. På Stockholms stadsmission. Från håll ser jag en lampa, jag skojar med F och säger att vi kanske ska köpa den. Ungefär tre sekunder efter att jag "skojat" inser jag det; jag måste ha lampan! Vilken lampa, så ovanlig! Perfekt för vår kommande matsal.  Måste ha, måste köpa!

Jag glömmer lampan från Myrorna, jag glömmer klosettlåset.
Jag är så himla nöjd med min Stockholmshopping.

Litet kammarlås

Ett kammarlås med ett hänglås

Av nervositet orsakad av den lilla - blivande - torparkattens operation förlägger jag min mobil. Den där alla helgens torpbilder förvaras. Tills jag finner den igen - kan den ligga kvar på jobbet? - lånar jag Drängens kamera och knäpper ett foto av ett av mina senaste loppisfynd; ett litet kammarlås för 25 kronor! För visst kallas det för kammarlås, även om det är litet i storlek?


Jag tänker mig att jag putsar upp låset, smörjer det och skruvar fast det i en dörr av mindre storlek - kanske i dörren till den där lilla skrubben bakom rörspisen? (Som jag visst inte heller har någon bild på.) Fast först måste jag komma på ett sätt att få bort det där hänglåset...

Grön lördag och loppisfynd

Jag upptäckte det när jag ställde ifrån mig sakerna. Allt som jag hade plockat på mig, på loppiset, gick i en grön ton; yllefilten, tavlan och boken. Är jag inne i en grön period? Jag tror inte det. Inte mer än att mina tankar gärna uppehåller sig vid den blivande torpträdgården.


Jag köpte mer än det redan nämnda. En samling med färgat glas, och ett nattygsbord som ser ut som ett pottskåp men känns för litet för den funktionen. I förstone lade jag knappt märke till den, det avlutade fick min blick att vandra vidare till annat. Därtill tyckte jag att skivan var överdimensionerad. Jag hann ända till kassakön innan jag ändrade mig. Det är väl klart att jag ska köpa nattygsbordet, det är ju gammalt (dvs. inte nyproducerat på 90-talet när det var så inne med avlutade möbler i usel kvalité) och det är ju sällan man hittar något liknande för 200 kronor. Det är ju som gjort för torpet - och det kan bli hur fint som helst efter att jag har målat det. (På vägen hem hann jag faktiskt fundera om jag ska måla det i en grön ton... Fast det blir det nog inte. Den kommer nog att bli vit - åtminstone tills jag beslutat vilken färgpalett jag kommer att använda mig av i kammaren på övervåningen.)


Ett tag undrade jag vad de där små glasfaten egentligen är till för. Fast vad spelar det för roll, så snart jag såg dem visste jag vad jag kommer att ge dem för funktion; det är på dem som man lägger de använda tepåsarna. Såklart.

Nu kan jag inte skriva mer, fröna lockar. Om jag inte sår idag kommer jag inte att få ner fröna i krukorna. Och min torpträdgård får förbli en dröm. Och det går ju inte, för nu är jag på gång; jag köpte ju också en trädgårdssoffa och två stolar till syrenbersån.

Påskägg och yllefiltar

Så var det dags att återigen fynda på loppis. Vi for till det där loppiset i Sandviken där jag alltid lyckas hitta någonting riktigt billigt. Där sakerna som säljs, säljs för några kronor och tior. För priser som är loppispriser. Jag tror att det är det enda loppiset där jag brukar plocka ner saker i en varukorg - eftersom fynden inte ryms i händerna.

I min senaste varukorg rymdes bl.a. påskägg i trä, en glasskål och två yllefiltar. Målarfärgen på påskäggen är sliten och de ska - om jag hinner - målas om innan de hängs upp. Yllefiltarna är som gjorda för torpet. Jag ser verkligen fram emot att byta ut de tunna fleecefiltarna som jag panikköpte i höstas. Det enda som bekymrar mig är tvätten av yllefiltarna. För hur gör jag om jag inte vill att de ska bli grytlappar när jag plockar ur den ur tvättmaskinen?  Återstår att se.

Loppisfynd och tändälgar

"Nja, man brukar inte hitta så mycket på loppisar där folk hyr bord och säljer sina gamla grejer. Dessutom kan det vara helt galet dyrt. Det är förvånande hur mycket folk tror att de kan få för sitt gamla skräp."

Jag vet inte om jag faktiskt sade det högt eller om jag bara tänkte säga det när F föreslog att vi skulle gå på loppis idag. Men jag tänkte att det kunde bli en skön promenad. Det är så vårlikt ute idag. Och så kunde vi säkert hitta en bra ställe att fika på.

Döm om min förvåning när jag gick fram till ett bord och insåg att sakerna från Kockums bara kostade några tior! Så innan någon annan hann göra ett kap köpte jag en sil och ett fat till torpet. Och när vi fortsatte vår promenad hittade jag - visserligen på museet - tändälgar.

När jag först stötte på tändälgar för några år sedan önskade jag innerligt att jag hade haft användning för dem. Men vem behöver tändälgar - alltså hjälpmedel för att tända en brasa - när man inte ens har ett ställe att göra upp eld i? Ingen kakelugn, rörspis eller ens en öppen spis. Det är annat nu. Eller rättade sagt, det blir annat så snart som jag fått min skorsten renoverad. Fram tills dess hinner jag väl försonas med tanken på att jag har köpt något bara för att kunna elda upp det.