Att inreda enligt ett tema

Jag har aldrig någonsin tänkt i teman när det har kommit till att inreda ett rum. Det känns som något som inredare ägnar sig åt på tv. Inte som något som jag ägnar mig åt, jag är inte en tema-person. Tycker jag. Vilket kan låta konstigt med tanke på att det var jag som föreslog det, dvs som sade:

"Vi skulle kunna ha tema 'rock' i lyssningsrummet och tema 'pop' i vardagsrummet..."

Håller jag på att genomgå en metamorfos, har jag drabbas av Ernst-komplex?* Nej, inre direkt, det handlar mer om att övertyga, om att få gehör för sina idéer. För hur argumenterar man om inredning och stil med en musikintresserad sambo? Jo, genom att föreslå musik-tema i inredningen.

Den krassa sanningen är att jag har en färdig bild av rummen, ett stilideal som jag vill att F ska gå med på. Det gäller kanske först och främst lyssningsrummet, det som är närmast i renoveringsturlistan. Jag vill ha lite mörkt. Kalt. Jag vill att den öppna spisen ska målas i grått. Gärna gråton på väggarna, eller grålila. Varför inte metallic-turkosa dörrar? Lite rock, så där, snyggt och stilrent.** Säger jag till F. 

När jag skulle förklara för F vad jag menade med pop så drog jag till med hans serieböcker och hans Tintin-figurer. Vitt och rött, så där. Kanske en droppe gult. Men det intressanta är att jag faktiskt börjat fundera på vad pop-tema skulle kunna innebära i ett rum. Nu gäller det att komma på det innan F föreslår något som jag inte gillar. Jag avskyr att behöva argumentera för mina idéer, annat än genom "menar du att de tär rock?" eller "men, det är ju inte pop"...


* Inte för att jag vet om Ernst någonsin talat om tema när det gäller inredning...
** Jag vill verkligen göra klart att rock inte handlar om djur-mönstrat, svart eller nitar.

Kökssoffan

Drömsoffan, numera min.

Jag hade en tydlig bild av hur min blivande kökssoffa skulle se ut. Den skulle vara tillräckligt lång för att en vuxen ska kunna sova i den. Det skulle inte vara en pinnsoffa, utan en sådan där med hel rygg. En sådan som stod i bondgården där jag tillbringade mina barndomssomrar. En gammal utdragssoffa. Lite snirklig och så, men inte för mycket.

Jag har sett några liknande soffor, antigen för dyra eller skapligt billiga – men i det senare fallet sådana som måste renoveras.

Men nyligen besökt antikvariat på landet stod några kökssoffor. Just sådana som jag kunde tänka mig. Fast utan prislapp. Jag konstaterade att de var fina. Fast säkert dyra, så jag hann gå tillbaka till bilen. Tills jag upptäckte att Fredrik skulle göra upp affärer om en gräsklippare. Då sade jag åt honom att fråga – mest i förbigående – om hur mycket antikvariatsinnehavaren skulle ha för sofforna.

Tre respektive sexhundra kronor! Gissa om jag skulle ha en! Och jag valde den som stod på högkant, delvis dold av den andra soffan. Den billigaste och den som jag trodde skulle passa bäst på torpet. När jag fick hem soffan följande dag visade det sig att jag hade gjort ett klipp. För det var inte bara min soffa som delvis doldes av den andra soffan, utan hela prislappen. I och med att jag betalade 300 för soffan fick jag rabatt på hela 500 kronor!

Det enda som egentligen bekymrar mig är frågan om hur mycket plats den tar av mitt lilla kök. Den går precis in där jag vill ha den, men hur blir det med bord och stolar? Nåja, det är en senare fråga. Innan den överhuvudtaget kan komma in måste diskbänken flyttas.

Påskägg och yllefiltar

Så var det dags att återigen fynda på loppis. Vi for till det där loppiset i Sandviken där jag alltid lyckas hitta någonting riktigt billigt. Där sakerna som säljs, säljs för några kronor och tior. För priser som är loppispriser. Jag tror att det är det enda loppiset där jag brukar plocka ner saker i en varukorg - eftersom fynden inte ryms i händerna.

I min senaste varukorg rymdes bl.a. påskägg i trä, en glasskål och två yllefiltar. Målarfärgen på påskäggen är sliten och de ska - om jag hinner - målas om innan de hängs upp. Yllefiltarna är som gjorda för torpet. Jag ser verkligen fram emot att byta ut de tunna fleecefiltarna som jag panikköpte i höstas. Det enda som bekymrar mig är tvätten av yllefiltarna. För hur gör jag om jag inte vill att de ska bli grytlappar när jag plockar ur den ur tvättmaskinen?  Återstår att se.