Kökssoffan

Drömsoffan, numera min.

Jag hade en tydlig bild av hur min blivande kökssoffa skulle se ut. Den skulle vara tillräckligt lång för att en vuxen ska kunna sova i den. Det skulle inte vara en pinnsoffa, utan en sådan där med hel rygg. En sådan som stod i bondgården där jag tillbringade mina barndomssomrar. En gammal utdragssoffa. Lite snirklig och så, men inte för mycket.

Jag har sett några liknande soffor, antigen för dyra eller skapligt billiga – men i det senare fallet sådana som måste renoveras.

Men nyligen besökt antikvariat på landet stod några kökssoffor. Just sådana som jag kunde tänka mig. Fast utan prislapp. Jag konstaterade att de var fina. Fast säkert dyra, så jag hann gå tillbaka till bilen. Tills jag upptäckte att Fredrik skulle göra upp affärer om en gräsklippare. Då sade jag åt honom att fråga – mest i förbigående – om hur mycket antikvariatsinnehavaren skulle ha för sofforna.

Tre respektive sexhundra kronor! Gissa om jag skulle ha en! Och jag valde den som stod på högkant, delvis dold av den andra soffan. Den billigaste och den som jag trodde skulle passa bäst på torpet. När jag fick hem soffan följande dag visade det sig att jag hade gjort ett klipp. För det var inte bara min soffa som delvis doldes av den andra soffan, utan hela prislappen. I och med att jag betalade 300 för soffan fick jag rabatt på hela 500 kronor!

Det enda som egentligen bekymrar mig är frågan om hur mycket plats den tar av mitt lilla kök. Den går precis in där jag vill ha den, men hur blir det med bord och stolar? Nåja, det är en senare fråga. Innan den överhuvudtaget kan komma in måste diskbänken flyttas.