Lånta fjädrar och fisförnäma dörrar / Uppdaterat

Alltså, exempel på saker som jag har svårt för:

• spröjsade fönster i mexitegelvillor
• marmorbänkar i fattigtorp
• öppen planlösning i 1800-talshus

Summa summarum: Jag har svårt för allvarliga stilbrott.

Jag gillar det tidstypiska. Jag gillar det faktum att vilken stil man än tar så finns det ofta en tanke bakom. Man väljer vissa typer av fönster av en anledning. Man måttar och mäter och lägger tak och bygger verandor enligt en idé. Mer än så gillar jag att det fanns en tanke bakom ett husbygge. Även om jag inte gillar villor i mexitegel så ogillar jag att de byggs om - ofta alltför slarvigt - i enlighet med en modefluga för att bli något de inte är. Själlöst.

Jag struntar blankt i hur man inreder sitt hem. Älskar man fransk slottsstil tycker jag att man ska inreda sin betonghyreslägenhet i enlighet med sina drömmar. Alla har inte råd att köpa sitt ett fransk château, inte heller ett timrat torp med röda knutar. Eller ett arkitektritat hus för den delen. Däremot tycker jag att om det finns råd till att sätta in en Poggenpohlkök i ett hus från 1800-talet så finns det väl för bövelen råd till att bygga ett nytt hus och låta bli att blåsa ut väggarna för att få en öppen planlösning? Låt huset vara vad det är även om en inredningstrend bjuder något annat!


     Men vänta nu... handlar inte det här inlägget om att kasta sten i glashus?

Eh, nä? Eller ... jo? Fast inte så där jättestora stenar, mest smågrus. Faktiskt.

Ja, det är smärtsamt att komma på att det man ogillar hos andra ursäktar man hos sig själv. Vi har ju också tagit bort en vägg för att förvandla 15 kvadratmeter kök till 35 kvadratmeter kök. Jag ursäktar mig med att vi återställer mer än vi ändrar. Vi lyfter tak och byter fönster. Spikar upp "rätt" lister och skrapar fram dörrar.

Dörrar, ja. Mina lånta fjädrar och marmorn i fattighuset.

Jag skrev i det tidigare inlägget "Masonit, vad döljer du för mig" om att en del dörrar på nedervåningen saknade speglar. Snopen av upptäckten fick vi lov att börja leta efter nya dörrar. (Visst går det att sätta in nya speglar i dörrarna men i det här läget i livet orkar vi inte, ibland är det bara enklare att köpa nytt. Eller nygammalt.) Vi hade bara hunnit börja leka med tanken på att vi skulle ha dubbeldörrar från köket in i det rum som kommer att bli vårt lyssningsrum, innan vi faktiskt hittade ett par på ett loppis. Och slog till. Dagen efter satt vi på en sommarfest och berättade för våra bordsgrannar om dörrarna, varpå vi blev erbjudna dörrar som de hade i ladan. Det resulterade i ytterligare två par dubbeldörrar.

Så jag ursäktar mig. Det går inte att se det omedelbart, om ens alls. Men faktum är att också vi stoltserar med lånta fjädrar; för de där dörrarna som ska in på nedervåningen är betydligt högre, och finare, än några som helst dörrar som funnits i huset. Visst, de är gamla. Säkert gjorda i början av 1900-talet, precis som huset. Men det är dörrar som suttit i paradvåningar, inte i förmansbostäder på en mindre bruksort. Men, men. Snygga är de, faktiskt det som jag hittills gillar bäst i vårt renoveringsobjekt.

Och ja, bilder?

Mm. Jag lovar att lägga in en bild senare. Har precis upptäckt att jag inte har någon bild på dörrarna...

Uppdaterat:

När jag letade efter bilder till ett helt annat inlägg hittade jag en bild på ett par av dörrarna. Dessa dörrar går från köket in i det rum som ska bli Lyssningsrum. Liksom på bilden så är det endast en av dörrarna som är grundmålat hittills. Men kanske till jul? (Jag verkar tro att jag hinner med hur mycket som helst innan det blir jul, på vad är det, lite drygt en vecka?)