Jag vet inte varför jag kom på idén att göra saffranskokostoppar. Jag menar, jag är inte särskilt förtjust i kokos. Inte för att jag tycker illa om det, men jag moffar inte precis kokos. Ok, det var kanske därför, för att ha något som inte äts upp innan det är dags för julafton?
Nåja, kokostoppar. Så enkelt att barn kan göra det (jag minns i alla fall att jag gjorde dem som barn) och möjliga att misslyckas med. Tänkte jag. Döm om min förvåning när topparna blev till rundlar som liksom smälte ihop på plåten. Så snopet att misslyckas med något som borde vara enkelt.
Så, bara att kasta i kompostpåsen, eller?
Ja, eller nästan. För kan man inte göra det misslyckade till något lyckat? Jag började med att ta ut blommor med en pepparkaksform. Kanske något att doppa i choklad? Men jag fick bara ut några som var fina - och en plåt med smulor. Smulor, ja. Det var då som det slog mig, det där som jag lärde mig på bagarutbildnignen på stenålderna. Det där med att man inte kastar kaksmulor utan sparar dem till dammsugare.
Det var efter att det minnet öppnade sig som jag valde att mosa ihop allt och blanda med apelsinjuice. För att göra dammsugare av. Inte för att jag tänker använda marsipan - utan doppar dem i mjölkchoklad.
Jag skriver inte ner något recept - receptet är helt enkelt att ta det där baket som man misslyckas, mosa ihop det med valfri vätska och rulla till dammsugare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar