Ja, ett lyssningsrum; ett rum där man sitter och lyssnar. Ett sådant har väl alla? Ett rum där man först och främst lyssnar på musik (även om det borde ju gå att lyssna på ljudböcker också).
Jag måste säga att jag inte hade hört talas om lyssningsrum innan jag träffade F (eller chockades över storleken på hans högtalare).Visst, det går att kalla dessa rum för musikrum, men ett musikrum för tankarna till ett rum där man musicerar. Åtminstone hos mig. Och det är inte det som är rummets främsta syfte - utan det handlar om ett rum där man sitter och lyssnar till musik. Där man ställer in högtalarna så att det låter perfekt i den fåtölj där man sitter. Och då handlar det om millimetersprecision. (Storleken på högtalarna är inte till för att lyssna på hög volym utan för att höra alla nyanser. Sägs det.)
När vi flyttade in hade jag inga planer på att låta F få ett rum där han sitter och lyssnar på musik - vilket oerhört lyxigt slöseri med rum. Men jag ändrade mig. För vi har ju rum så det räcker till och vad ska vi använda rummet till om inte våra intressen? Därtill handlar det om egoistiska motiv för min del. För det värsta jag vet i inredningssammanhang är otympliga stereoapparater (så härligt det känns att skriva apparat, lite gammelmodigt så där, så pass härligt att jag inte ändrar ordet till stereoanläggningar), och än värre; högtalare. Fy så fult! För min del ska stereoapparater vara så små att de endast kan upptäckas genom mikroskop och högtalare så väl dolda att man ska söka dem med karta!
Nåja. I min storsinthet har jag gått med på att vi skaffar oss ett av dessa så kallade lyssningsrum. Jag ser det som en utmaning att kunna skapa ett rum där jag inte störs av fula stereoanläggningar och höga högtalare. Och ja, jag ser det som min utmaning trots att F tror sig vara den som får bestämma var skåpet ska stå. Jo, för visst är det så att jag har kommit på ett sätt att bygga in stereon i ett skåp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar