Om de späda små plantorna

Jag satt där på stolen, bara tittade och tittade. Beskådade. De små plantorna. Hänförd över hur snabbt det går.

Ok, bilden är inte den bästa.

Jag har hört det talas om, jag har också läst om det; det där om att det är så fantastiskt att så. Bara för att se hur något som har varit ett litet, pyttelitet, frö förvandlas till något grönt som sticker upp ur myllan och börjar likna något. Om vårarna brukar min mamma ha hundratals (åtminstone känns det så när plantorna är utspridda över hela huset, när de står vid varje vrå dit en solstråle kan nå) små plantor. Men jag har inte riktigt förstått det förrän nu. Hur det känns. Jag har sått frön och fröna tackar mig genom en metamorfos; de blir små späda plantor.

Fascinerande. Som i morse. Jag satt där på stolen och bara tittade på mina plantor. Ja, faktiskt ändå tills jag mindes att det inte är en söndagsmorgon då jag har hur mycket tid som helst. Kvart i åtta - den tid som jag måste cykla iväg till jobbet - slog det mig att jag måste klä på mig.

Men vad gör det att komma för sent till jobbet när man faktiskt kan se att det är en liten planta av indiankrasse som tittar fram?