Om vad jag fick på köpet

Jag kan avundas dem som har köpt ett torp och fått en massa saker på köpet. Ni vet, allt det där som finns i uthus, på vindar och i förråd. Saker som blivit liggande i decennier. Ting som man måste bära ut i solen för att de ska upphöra att se ut som skräp.

När jag köpte mitt torp var det tomt, tomt. Där finns inga högar som ligger och skräpar. Inga potentiella guldgruvor. De förrförra ägarna hade visst auktion och allt det där spännande försvann. Så det finns inga högar som jag kan gå igenom, inga överraskningar. Jag köpte ett torp, punkt slut.

Så jag minns inte vad jag väntade mig när F, som varit ute en stund, stack in huvudet genom dörren och sade

    ”Följ med så ska du få se på något.”



 

Jag följde med ut. Såg något som jag bara sett ett fåtal gånger i mitt liv – eftersom livet mestadels tillbringats på tätorter. Inte ens en potentiell skatt i en bortglömd skrubb kunde ha gjort mig lika lycklig som det jag såg; en himmel så fylld av stjärnor att det är omöjligt att räkna dem.