Julbak; Havtornscurd

Julbak, nästan lika viktigt som julstädning. För vad är julen om man inte ägnar december åt att baka, åt att lyckas och att misslyckas? Att drömma om ett dessertbord som krymper ju närmare julen och verkligheten vi kommer.

Ovanligt tidigt drog jag igång julbaket för i år. Med en liten Underbar Beibi måste man passa på när tid finns, inte skjuta allt till den sista helgen före jul. Nåja, jag har dragit igång julbaket och redan passat på att misslyckas. Eller inte misslyckas direkt, men de nya recepten som jag har testat har inte visat sig intressanta nog att skriva om. Förutom havtornscurden. Oj, vad jag älskar!

Havtornscurden ska bli fyllning till småkakor som jag ännu inte bakat, och förhoppningsvis finns det curd kvar när jag väl ska baka - den är så god att den går att äta med sked.

Så, till samlingarna, här kommer receptet.

150g havtornspure (som man får genom att mixa havtorn och passera genom en sil)
1 ägg
25g smör
100g socker

Och så här gör man;

Vispa ihop alla ingredienserna i en skål, som ställs i en kastrull med sjudande vatten. Fortsätt att vispa/röra om tills massan är så tjock att den täcker baksidan av en sked utan att rinna av. Häll curden i en varm steriliserad burk med tätslutande lock. Kyl genast. Klart. Njut.

Håller 2-3 veckor i kylskåp.

Masonit, vad döljer du för mig?

Ja, vad döljer de masonitskivor som spikats för dörren vid en tidpunkt då spegeldörrar ansågs opraktiska?

På torpet dolde masonitskivorna precis det som vi hade förväntat oss; spegeldörrar. Visserligen i behov av lite finputs, men spegeldörrar likväl. Så visst hade vi förväntningar när vi köpte huset med masonitskivor för dörrarna. Förväntningar som ökade av att en av dörrarna hade fått masoniten avlägsnad och avslöjade just en spegeldörr.


Snopet värre blev det när vi började renovera på nedervåningen, och skulle ta tag i finputsningen av de förväntade spegeldörrarna. Och visst, det var spegeldörrar en gång i tiden. Det är bara det att den som spikade för masoniten gjorde sig omaket att avlägsna speglarna i dörrarna och endast lämna ramarna kvar... Snopet.

Om bakslag

Man blir snopen, kanske skäms man lite. Borde man inte ha förstått att det kunde bli så? Hur dum kan man vara, varför tänkte vi inte på det?

Ja, det måste väl vara oundvikligt att man någon gång råkar ut för ett bakslag, kanske till och med flera. För mycket kan man gardera sig? Hur mycket erfarenhet har man som nybliven torpägare, eller husägare eller bostadsrättsägare? Eller vad man nu är. Något blir fel och det är klart att man blir besviken.

Det är inte så vanligt att man väljer att skriva om sina misstag, om de fel som man inte kunde förutsäga, främst de fel som man kanske borde ha förutsett. Man känner sig snopen, man skäms lite. Tycker att man borde ha fattat.

Vi har några bakslag på lager. Vi läser på och tänker till men förvånas, hade ingen aning. Jag har bestämt mig för att skriva om våra bakslag när de dyker upp. Om så inte för annat än för att visa på andra vad som kan hända, vad man kanske inte räknade med. Jag kommer att etikettera dessa inlägg med "bakslag". Kan hända hjälper de någon annan att tänka till och slippa bli besviken.

Om ett lyssningsrum

Ja, ett lyssningsrum; ett rum där man sitter och lyssnar. Ett sådant har väl alla? Ett rum där man först och främst lyssnar på musik (även om det borde ju gå att lyssna på ljudböcker också).

Jag måste säga att jag inte hade hört talas om lyssningsrum innan jag träffade F (eller chockades över storleken på hans högtalare).Visst, det går att kalla dessa rum för musikrum, men ett musikrum för tankarna till ett rum där man musicerar. Åtminstone hos mig. Och det är inte det som är rummets främsta syfte - utan det handlar om ett rum där man sitter och lyssnar till musik. Där man ställer in högtalarna så att det låter perfekt i den fåtölj där man sitter. Och då handlar det om millimetersprecision. (Storleken på högtalarna är inte till för att lyssna på hög volym utan för att höra alla nyanser. Sägs det.)

När vi flyttade in hade jag inga planer på att låta F få ett rum där han sitter och lyssnar på musik - vilket oerhört lyxigt slöseri med rum. Men jag ändrade mig. För vi har ju rum så det räcker till och vad ska vi använda rummet till om inte våra intressen? Därtill handlar det om egoistiska motiv för min del. För det värsta jag vet i inredningssammanhang är otympliga stereoapparater (så härligt det känns att skriva apparat, lite gammelmodigt så där, så pass härligt att jag inte ändrar ordet till stereoanläggningar), och än värre; högtalare. Fy så fult! För min del ska stereoapparater vara så små att de endast kan upptäckas genom mikroskop och högtalare så väl dolda att man ska söka dem med karta!

Nåja. I min storsinthet har jag gått med på att vi skaffar oss ett av dessa så kallade lyssningsrum. Jag ser det som en utmaning att kunna skapa ett rum där jag inte störs av fula stereoanläggningar och höga högtalare. Och ja, jag ser det som min utmaning trots att F tror sig vara den som får bestämma var skåpet ska stå. Jo, för visst är det så att jag har kommit på ett sätt att bygga in stereon i ett skåp...

Om en tapetutflykt och loppisfynd

Alltså. Vilken lycka att få vara ute och titta på tapeter.* Att kunna välja och vraka, att dra ut den ena rullen efter den andra och tycka till. Vi har precis börjat leta efter tapeter till ett av rummen på nedervåningen. Rummet är tänkt att bli färdigrenoverat till jul, så vi har lite tid på oss för att bestämma oss - men behöver få koll på utbudet.

Och visst är det härligt att få drömma. Vi tittar på priset för att få koll, men låter det inte styra. Fredriks favorittapet kostar lite drygt 800 kr/rullen. Min bara hälften av det.

Nåja. Lycklig och lyrisk över de oändliga möjligheterna till att få skapa det nya favoritrummet (även om vissa familjemedlemmar inte tror att vi kan klå köket) tog vi oss till ett loppis.  Och vad hittar jag där om inte tapeter! En rulle med figurer från Sandbergs böcker om Tummen, Lilla Anna och Spöket Laban, därtill en rulle med Cowboy-mönster.

Tapeten räcker inte till väggarna i Underbara Bebins blivande rum, inte ens halvvägs (jag hade inte tänkt att tapetsera från golv till tak eftersom det kan bli för rörigt i ett barnrum), men väl till att tapetsera insidan av en bokhylla. Allt för en guldtia!



* Den oproportionerliga lyckan får mig också att fundera på om jag inte borde röra mig ute bland folk lite mer. Det kan ju inte vara hälsosamt att bli lycklig av att få titta på tapeter..?

Om att skura golv, och om att blogga

Jag är galet förtjust i att skura golv. Alltså att skura så där på riktigt, med såpa och skurborste och liggande på knä. Så förtjust att jag till och med läst på hur man ska göra. Jag vet numera exempelvis att

• obehandlade trägolv skuras med kallt vatten, varmt vatten kan göra dem grå
• golven ska blötas ner innan de såpas annars kan det bli fläckar
• det är viktigt att skölja ordentligt eftersom kvarbliven såpa kan bidra till ett fläckigt golv

Jag är så förtjust i att skura golv att jag struntar i den tid det tar, så förtjust att jag inte räds att skura mitt köksgolv på 35 kvadratmeter (även om det inte är ett riktigt skurgolv utan ett trägolv målat med linoljefärg - vilket för övrigt är ett litet misslyckande men det skriver jag om en annan gång). Det bästa med att skura golv - och anledningen till att jag älskar det - är skillnaden. Alltså skillnaden mellan det oskurade och det skurade - det är som att se en reklamfilm för mirakelskurmedel där man sveper med trasan och lämnar en omedelbar skillnad.

Ok, en bekännelse är kanske på sin plats. Det var ett tag sedan golven skurades senast. Faktiskt hela sju veckor. Mm.

     Verkar som att det här är ett blogginlägg från Lort-Sverige ..?

Ja, kanske det. Men jag har en ursäkt, eller nja, egentligen har jag flera ursäkter. Faktiskt så många att det känns som att jag hittar på ursäkter. Men säkert är att någon dag efter att jag skurade köksgolvet senast så föddes den Underbara Beibin.

Ja, jag är förtjust i att skura golv, men det kanske kan förklaras med att jag gör det ganska så sällan. Bloggar gör jag inte heller så ofta. Inte alls så mycket som jag skulle vilja. Men vem hinner blogga när man har ett hus och ett torp att renovera, därtill en liten bäbis?

Jag, tänker jag mig.

När jag låg på knä och skurade golven i söndags beslutade jag mig för att börja om på nytt. I förstone tänkte jag fimpa den här bloggen och skaffa mig en helt ny, men så ångrade jag mig. Jag breddar innehållet, ändrar layouten (när jag får tid). Jag ska försöka att re-etikettera mina inlägg, dvs. skilja på det som handlar om torpet och det som handlar om huset. Men det blir ett jobb för regniga dagar. Framför allt ska jag försöka uppdatera oftare, skriva under själva resan och inte bara när vi nått målet. (För t.ex. den köksrenovering som än så länge bara är en följetong här är klar sedan några månader! Eller nästan klar - det är bara småsaker vi fixar nu.) Jag kommer också att använda bloggen som en receptsamling, och en hörna för mina diy-idéer. Framför allt hoppas jag att jag blir bättre på att skriva om drömmar.

Visst är det kreativt att skura golv?

Om en köksrenovering, del 4; att måla med linoljefärg

Ja, jag har fått för mig att linoljefärg är den bästa färgen att måla med. Redan i våras bunkrade jag 10 liter - med tanke på att måla fönster. När ekonomin visar sig från sin sämre sida och vi måste måla vårt köksgolv blir det ganska naturligt att ta den färg som finns.

Alltså. Jag tror fortfarande att linoljefärg är bra färg, det kommer att vara den enda färgen jag målar med på torpet, men ...

Det tar evigheter för linoljefärg att torka, evigheter!

Ok, linoljefärg ska målas tunt, tunt. Och när man målat tunt så ska man veta att det ska målas ännu tunnare. Jag har lärt mig min läxa nu. Nästa gång målar vi tunt, tunt. Men innan dess måste vi putsa lite eftersom det inte blev så snyggt när vi inte lyckades måla tillräckligt tunt. Jag har faktiskt ingen "efter-bild" att visa, för vi är inte klara med golvmålningen. Vi insåg att vi måste lämna finputsningen till en helg då vi åker till torpet.  

Uppdaterat:

Ähum.Ja, jag insåg just att jag glömt det viktigaste, dvs. att tala om hur lång en evighet kan vara. Linoljefärg sägs ha en torktid på 1-2 dygn - om man lyckas måla rätt (dvs. tunt). Vårt golv tog en vecka på sig att torka och vi misströstade eftersom vi hade så mycket annat att göra.