2012-06-11

Kryddodling, del 2

Utprovning av kryddodlingen.

Jag hoppas på egna kryddor i sommar. Kanske var det på grund av hoppet som det gick smidigt att rensa kring brunnen, att det inte kändes så tungt som när jag rensade grönsakslandet. Min  tanke med kryddodlingen var att placera kryddorna i storleksordning. De högsta längst bak, och allt därefter i fallande. ordning. Men när jag sedan stod där vid brunnen, vid den blivande kryddodlingen förkastade jag min tanke. Jag orkade bry mig, strödde bara ut de frön som skulle direktsås. Räknade ut hur mycket plats de försådda plantorna skulle ha.

De försådda plantorna ja. Det är ett helt kapitel (blogginlägg?) för sig. Men jag kan redan nu skriva att jag tog med mig alla plantorna som jag försådde (och som klarade sig) till torpet den där nästsista helgen i maj. Jag hade tröttnat på att ha den hemma. Det fanns ingen plats, åtminstone ingen solig plats för dem. Kunde jag chansa på att plantera ut dem? Nja, jag vågade inte riktigt. Det fanns fortfarande risk för frostnätter. Så de flesta fick låna plats i ett växthus i närheten. Det fanns dock vissa som jag planterade ut; som några av Virginiatobaksplantorna och alla smultronplantorna. Det ska bli väldigt spännande att se vad som har kommit upp och vad som har klarat sig. Om något har kommit upp. Om något har klarat sig. Annars är det väl bara att ta en tur till någon handelsträdgård...

2012-06-08

Om en park...

Jag bläddrar igenom mina bilder från torpet. Ögat fastnar på ett foto som jag hoppas är en "före-bild". Ett dike som jag fyllde ut med jordkockor från grönsakslandet. Men nu ser jag något som jag inte lagt märke till tidigare. Inte tänkt på.

I höstas stod där fullt med sly, då lade jag inte märke till det. I vintras låg där högar med sly, då lade jag inte märke till det. I våras, ja ganska nyligen, riktade jag blicken mot marken, då lade jag inte märke till det.

Men nu. När jag egentligen tittar på något helt annat ser jag det;

Jag har en park.

Park vid slutet av ett dike
Ok. Det är en vildvuxen park, men en park ändå. Ett grönområde med träd. Och med kolonier av förgätmigej (som jag glömde att fotografera).

Eller ja. Om man väljer att kisa lite så är det en park. Kanske kan det bli något att sträva mot; ett torp med en park. Inte det torpigaste men visst vore det väl något?

2012-06-07

Koko, som en gök


Mm. I det föregående inlägget skrev jag att det inte längre är så tyst
att det känns som att man har lock för öronen. Nix, för på torpet
finns det gökar.

Ja, visst är det mysigt att höra göken. En gång (”Hörde du, det var
göken!”), kanske till och med två gånger. Men dag ut och dag in, med
början vid soluppgången?

Drängen har i alla fall börjat tröttna. Han gjorde strax efter att två
gökar fastnade i en evighetsdialog i ottan.

Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko? Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko! Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Näe? Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Jo! Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko? Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.

Ljus i ... mörkret?

Ok, jag borde ha städat bort städgrejerna innan jag tog en bild...


Jag tror att det var för att det var så svart ute, kolsvart, som jag i höstas inte trodde att jag skulle våga sova ensam på torpet. Det, och att det var så tyst att man fick känslan av att det har slagit lock för öronen.

Det visade sig att det gick bra att sova ensam. Men så är det ju inte kolsvart längre. Inte heller så tyst att det slår kock för öronen. Sommarljuset gör att jag inte har möjlighet att fullt ut njuta av min julklapp - en utelampa - som äntligen har blivit uppskruvad. Men den dagen – kvällen – kommer nog så småningom.

2012-06-06

A perfect match

Grishus? Gästhus? Bastu? Hursomhelst, nu med fönster
Åtminstone nära nog perfekt. Fönstret alltså. Ett fönster, inklusive karm, som jag hittade för 200kr. Det som egentligen är lite för litet, brett, högt, smalt, lågt för att passa någon av mina fönsteröppningar. Ett fönster som jag tänkte kanske går att sätta in i ladugården, för där kan man ju såga i timret utan att behöva bry sig så mycket. Blir det fult så gör det inget efter som det kommer ju ändå (troligtvis) att rivas.

Fast man kan ju kolla hur mycket för stort det är för grishuset, tänkte jag.

Och efter diverse rivoperationer visar det sig att det passar perfekt. För en gång i tiden har ett lite bredare fönster ersatts av ett smalare. Eller nästan perfekt, eftersom det är lite för högt. Men. Timmerstocken just ovanför fönstret var skadat och behövde bytas ut. Nu slapp vi, eftersom fönstret var en timmerstockshöjd för högt så det gick in utan större operationer.

Det känns så himla bra att ha letat och hittat fönster; och att det därtill sitter där det en gång satt ett men senare saknades. Nu kan jag börja planera renovering av grishuset. Bara jag beslutar mig för
vad det ska få för funktion; gästhus eller bastu.

A perfect weekend



Äppelblom
Det var ju inte så att jag skulle åka till torpet den där helgen som skulle komma. Inte för att jag inte ville utan för att jag inte skulle hinna. Men jag kunde inte motstå den där vita hyllan till köket. (Den som jag glömde att fotografera…) 175kr på loppis – den blir ju perfekt till köket där det saknas skåp! Och inte kan jag ha hyllan stående på altanen i veckor..?

Och så det fina vädret. Men visst kan man åka till torpet över dagen? Och när man är där på dagen så kan man ju stanna till kvällen. Och när kvällen kommer så kan man ju ändra sig och sova över. Och följande morgon så visar det sig att det går att förlänga hyrperioden av släpvagnen via mobilen.

Och oj, vad vi hann göra mycket. Och vad vilsamt det var. Och vad jag gillar de slitna trapporna i kallfarstun, och så mycket blommor det finns på den ena äppelträdet blommar. Och så skönt livet kan vara. Så varmt och soligt. Och när börjar min semester egentligen?

2012-06-05

Grönsakslandet, del 3


Det är som att sommarens ankomst har fått mig att hamna in en bloggdvala – fast jag har så mycket att skriva om. Så alla inlägg har hamnat på hög. Som jag nu tänker mig att jag ska börja beta av. Och eftersom jag redan nämnt beta så börjar jag väl med grönsakslandet.

Skottkärra full med ogräs
Egentligen borde det här inlägget väl heta Grönsakslandet del 3 och 4 och 5. För senast jag bloggade hade jag ju endast lyft av det översta lagret med gräs och ogräs. Sedan dess har jag rensat, sått och spanat på resultaten. Att rensa ja. Jag upptäckte att det där jobbet med att lyfta av det översta lagret med gräs och ogräs var det enkla jobbet. (Och jo, det fanns en del stenar i det blivande landet.) Själva rensandet var drygt. Till viss del berodde det väl på att jag jobbade hårt den första dagen och var öm i musklerna under de följande dagarna. Men så trevligt det kändes att kratta fram drivbänkarna när landet var rensat.

Fiberduk över bäddarna.
Grönsakslandet kom att ligga en liten sluttning, jag försökte kratta fram drivbänkarna så att det inte skulle luta för mycket. Men vid bevattningen upptäckte jag att åtminstone en av bänkarna sluttade rejält. Det kan ju bli riktigt spännande; har alla fröna samlats i en hög längst ner i bänken? Har de helt spolats bort? Och hur blir det sedan, kommer de fröna som blev kvar klara både eventuella frostnätter eller gassande sol med medförande torka? Jag täcker sådden med fiberduk och håller tummarna.

Och lite snopet skulle det nog kännas om jag inte lyckades driva fram några grönsaker överhuvudtaget. Så det var med spänning som jag lyfte på fiberduken en vecka efteråt. Det dröjde ett tag innan mina närsynta ögon såg det. Fröna hade inte runnit bort med vattnet. Rädisorna, salladen och spenaten börjat synas. Där fanns någon ärta som var på väg och mikroskopisk grönska där jag hade sått rödbetor. Eller ja, allt var ju mikroskopiskt... med det var!