Saffran, saffran, saffran. Jag tror visst att allt på dessertbordet kommer att innehålla saffran detta år. Och varför inte, saffran är ju det som skiljer jul från vardag? Jag kan åtminstone inte påminna mig om att ha ätit särskilt mycket saffran utanför julen. Eller ja, kanske en och en annan fisksoppa - fast jag föredrar jag fisksoppa utan saffran...
Jag hade redan bestämt mig för att inte det räcker med saffran för den här julen när jag mindes clementinerna. Jag hade tänkt att prova dem redan förra julen men hann inte riktigt med. Just det receptet hittade jag inte, men på nätet finns en uppsjö av recept; alla i princip lika varandra. Jag modifierade ett av recepten lite (på grund av att jag saknade ingredienser) och fick den här:
6 clementiner
1,5 stjärnanis
1 kanelstång
1/2 vaniljstång
0.25 g saffran
skalet av en liten citron
saften av en halv citron
1,5 dl socker
4,5 dl vatten
Clementinerna skalas kniv och läggs i en burk med tättslutande lock, resten av ingredienserna kokas i ca 10 min, för att därefter hällas över clementinerna.
Provsmakningen av lagen lovade gott, men det inlagda får stå till julafton (det var tre dagar sedan jag lade in clementinerna, jag är rätt efter med mina inlägg). Då först då jag se om det blir en favorit i repris.
2013-12-23
Julbak; Saffranskakor med havtornscurd
I Finland är det vanligt att man äter julstjärnor till julen. Julstjärnorna görs av smördeg och har plommonsylt som fyllning. Dessa julstjärnor är inte en favorit på mitt juldessertbord, jag äter dem om jag bjuds på dem - inte annars. Men när jag bakade saffranskakor med havtorncurd så var det just julstjärnorna som jag tänkte på. Konstigt nog, havtorn och saffran smakar ju inte plommon. Kanske var det just för att det smakade så ovanligt med havtornscurd? Kanske berodde det på att jag tog ut kakorna med en stjärnlik form och sedan vek kakorna över fyllningen?
Hursomhelst. Det här gillar jag, och det var ju för dessa kakor som jag gjorde havtornscurden för någon vecka sedan. Men jag skriver inte ner receptet här. Mördegen var alldeles för ... ja, mör? Svårarbetad hur som helst. Jag kommer nog att göra om dem igen men försöker då med ett annat mördegsrecept.
Hursomhelst. Det här gillar jag, och det var ju för dessa kakor som jag gjorde havtornscurden för någon vecka sedan. Men jag skriver inte ner receptet här. Mördegen var alldeles för ... ja, mör? Svårarbetad hur som helst. Jag kommer nog att göra om dem igen men försöker då med ett annat mördegsrecept.
2013-12-22
Julbak; Juldammsugare
Jag vet inte varför jag kom på idén att göra saffranskokostoppar. Jag menar, jag är inte särskilt förtjust i kokos. Inte för att jag tycker illa om det, men jag moffar inte precis kokos. Ok, det var kanske därför, för att ha något som inte äts upp innan det är dags för julafton?
Nåja, kokostoppar. Så enkelt att barn kan göra det (jag minns i alla fall att jag gjorde dem som barn) och möjliga att misslyckas med. Tänkte jag. Döm om min förvåning när topparna blev till rundlar som liksom smälte ihop på plåten. Så snopet att misslyckas med något som borde vara enkelt.
Så, bara att kasta i kompostpåsen, eller?
Ja, eller nästan. För kan man inte göra det misslyckade till något lyckat? Jag började med att ta ut blommor med en pepparkaksform. Kanske något att doppa i choklad? Men jag fick bara ut några som var fina - och en plåt med smulor. Smulor, ja. Det var då som det slog mig, det där som jag lärde mig på bagarutbildnignen på stenålderna. Det där med att man inte kastar kaksmulor utan sparar dem till dammsugare.
Det var efter att det minnet öppnade sig som jag valde att mosa ihop allt och blanda med apelsinjuice. För att göra dammsugare av. Inte för att jag tänker använda marsipan - utan doppar dem i mjölkchoklad.
Jag skriver inte ner något recept - receptet är helt enkelt att ta det där baket som man misslyckas, mosa ihop det med valfri vätska och rulla till dammsugare.
Nåja, kokostoppar. Så enkelt att barn kan göra det (jag minns i alla fall att jag gjorde dem som barn) och möjliga att misslyckas med. Tänkte jag. Döm om min förvåning när topparna blev till rundlar som liksom smälte ihop på plåten. Så snopet att misslyckas med något som borde vara enkelt.
Så, bara att kasta i kompostpåsen, eller?
Ja, eller nästan. För kan man inte göra det misslyckade till något lyckat? Jag började med att ta ut blommor med en pepparkaksform. Kanske något att doppa i choklad? Men jag fick bara ut några som var fina - och en plåt med smulor. Smulor, ja. Det var då som det slog mig, det där som jag lärde mig på bagarutbildnignen på stenålderna. Det där med att man inte kastar kaksmulor utan sparar dem till dammsugare.
Det var efter att det minnet öppnade sig som jag valde att mosa ihop allt och blanda med apelsinjuice. För att göra dammsugare av. Inte för att jag tänker använda marsipan - utan doppar dem i mjölkchoklad.
Jag skriver inte ner något recept - receptet är helt enkelt att ta det där baket som man misslyckas, mosa ihop det med valfri vätska och rulla till dammsugare.
Julbak; Saffranspraliner med konjak
Ett av mina återkommande favoriter på julbordet, eller juldessertbordet, är saffranspraliner med konjak. Jag gjorde dem för första gången för flera år sedan och föll pladask - trots att jag misslyckades med dem; eller kanske just därför?
Jag brukar i regel baka och pyssla i nära anslutning till julen, ju närmare vi kommer julafton desto mer har jag att göra. Det har ofta hänt att jag bakat långt in på natten för att hinna bli färdig med något. Hur det var just det året som jag gjorde pralinerna för första gången minns jag inte. Men någon trötthet drabbades jag nog av då jag mellan att ha läst ett recept till att hälla upp ingrediensen lyckades förvandla 1/2 tesked konjak till 2 matskedar. Satsen blev alldeles för rinnig och jag minns att det tog väldigt lång tid att rulla pralinerna - eftersom satsen behövde kylas om och om igen för att det överhuvudtaget skulle gå att rulla något.
Hursomhelst. Jag älskade pralinerna, mina familj älskade dem. Att inte göra dem igen var otänkbart, men att minska på mängden konjak var det inte heller tal om - det var ju faktiskt den kännbara konjaksmaken som tillsammans med saffranet gjorde dem till en upplevelse. Vad som krävdes var att betrakta satsen som en saffransfyllning - och hälla den i formar. Från och med år två - vad gäller saffranspralintideräkning - har formarna gjorts av mörk 70% choklad. Ända sedan dess är mina hjärtformade saffranspraliner en tradition som jag håller fast vid i lika hög grad som att granen ska vara riktig.
Det som skiljer det här året från de tidigare är att jag i år har känt mig tvingad att börja baka och göra praliner i god tid före jul, vilket i sig medfört att jag nu är inne på min andra omgång av saffranspraliner för denna december. De som jag gjorde för någon vecka sedan är redan uppätna. Så goda är de.
Saffranspraliner men konjak:
200g vit choklad
3/4 dl grädde
1 msk honung
25g smör
0.5 g saffran
2 msk konjak
100-200g mörkchoklad till formarna, eller färdiga formar
Gör så här:
Hacka den vita chokladen. Koka alla ingredienserna - förutom konjaken - och häll sedan över den vita chokladen och rör tills chokladen smält. Rör i konjaken och häll i smeten i chokladformar.
Jag brukar i regel baka och pyssla i nära anslutning till julen, ju närmare vi kommer julafton desto mer har jag att göra. Det har ofta hänt att jag bakat långt in på natten för att hinna bli färdig med något. Hur det var just det året som jag gjorde pralinerna för första gången minns jag inte. Men någon trötthet drabbades jag nog av då jag mellan att ha läst ett recept till att hälla upp ingrediensen lyckades förvandla 1/2 tesked konjak till 2 matskedar. Satsen blev alldeles för rinnig och jag minns att det tog väldigt lång tid att rulla pralinerna - eftersom satsen behövde kylas om och om igen för att det överhuvudtaget skulle gå att rulla något.
Hursomhelst. Jag älskade pralinerna, mina familj älskade dem. Att inte göra dem igen var otänkbart, men att minska på mängden konjak var det inte heller tal om - det var ju faktiskt den kännbara konjaksmaken som tillsammans med saffranet gjorde dem till en upplevelse. Vad som krävdes var att betrakta satsen som en saffransfyllning - och hälla den i formar. Från och med år två - vad gäller saffranspralintideräkning - har formarna gjorts av mörk 70% choklad. Ända sedan dess är mina hjärtformade saffranspraliner en tradition som jag håller fast vid i lika hög grad som att granen ska vara riktig.
Det som skiljer det här året från de tidigare är att jag i år har känt mig tvingad att börja baka och göra praliner i god tid före jul, vilket i sig medfört att jag nu är inne på min andra omgång av saffranspraliner för denna december. De som jag gjorde för någon vecka sedan är redan uppätna. Så goda är de.
Saffranspraliner men konjak:
200g vit choklad
3/4 dl grädde
1 msk honung
25g smör
0.5 g saffran
2 msk konjak
100-200g mörkchoklad till formarna, eller färdiga formar
Gör så här:
Hacka den vita chokladen. Koka alla ingredienserna - förutom konjaken - och häll sedan över den vita chokladen och rör tills chokladen smält. Rör i konjaken och häll i smeten i chokladformar.
2013-12-21
Under renovering: Lyssningsrum - om en deadline
Om några dagar är det julafton. Jag kommer inte ihåg om jag skrev om det i mitt förra inlägg om lyssningsrummet, men julafton är deadline för när rummet ska vara klart. Det är alltså tänkt att vi ska sitta där och äta vårt dessertbord och öppna julklappar och mysa framför brasan.
När jag tänker på vår deadline tänker jag på de program (på tv) där man har just en deadline. Det kan vara program där någon ska få sitt hus återuppbyggt, eller rena inredningsprogram. Mot slutet av programmen blir stressnivån hög, de medverkande frågar sig om de kommer att hinna bli klara; det är bara en kvart kvar innan husägarna ska komma och man har inte ens fått upp köket. Typ. Fast så lägger de på ett kol och tjoff! så hann de mot alla odds. För mig och F är det tvärtom. Vi tar det lugnt, "Vi hinner, vi hinner." Och så hinner vi inte.
Så. Om tre dagar ska rummet vara klart. Vid den här tiden, dan före dopparedan, bör vi ha flyttat in lite möbler för att ha någonstans att sitta på. Så hur ligger läget?
Jag tror att vi hinner bli färdiga med rummet till julafton. De senaste dagarna har F jobbat fram till midnatt för att det ska bli klart. Jag befinner mig i rummet ovanför och hör hur han spikar upp lister, och när man spikar upp lister så är man väl nästan klar? Listerna ska dock målas en gång till, och så sitter det en bård på väggen som också den ska målas en gång till. Sedan är det dags för tapeter.
Det som vi inte kommer att hinna göra något med är dörrarna. De ska skrapas, slipas och målas, men det kan vi leva med. Vi kommer inte att hinna bygga en hylla för skivorna. Men kommer vi att hinna lyfta på mattan för att få fram trägolvet?
Just nu känner jag mig full av förtröstan. Fast så är det ju det där med att F kommer att vara upptagen på annat håll under delar av morgondagen, och på söndag ska vi upp till torptrakterna. När kommer vi hem på måndag? Vi brukar alltid vara mer sena än vi planerat ... Så, hinner vi eller kommer vi få lov att flytta sittmöbler in i ett halvfärdigt rum bara för att få någonstans att fira julafton?
När jag tänker på vår deadline tänker jag på de program (på tv) där man har just en deadline. Det kan vara program där någon ska få sitt hus återuppbyggt, eller rena inredningsprogram. Mot slutet av programmen blir stressnivån hög, de medverkande frågar sig om de kommer att hinna bli klara; det är bara en kvart kvar innan husägarna ska komma och man har inte ens fått upp köket. Typ. Fast så lägger de på ett kol och tjoff! så hann de mot alla odds. För mig och F är det tvärtom. Vi tar det lugnt, "Vi hinner, vi hinner." Och så hinner vi inte.
Så. Om tre dagar ska rummet vara klart. Vid den här tiden, dan före dopparedan, bör vi ha flyttat in lite möbler för att ha någonstans att sitta på. Så hur ligger läget?
Jag tror att vi hinner bli färdiga med rummet till julafton. De senaste dagarna har F jobbat fram till midnatt för att det ska bli klart. Jag befinner mig i rummet ovanför och hör hur han spikar upp lister, och när man spikar upp lister så är man väl nästan klar? Listerna ska dock målas en gång till, och så sitter det en bård på väggen som också den ska målas en gång till. Sedan är det dags för tapeter.
Det som vi inte kommer att hinna göra något med är dörrarna. De ska skrapas, slipas och målas, men det kan vi leva med. Vi kommer inte att hinna bygga en hylla för skivorna. Men kommer vi att hinna lyfta på mattan för att få fram trägolvet?
Just nu känner jag mig full av förtröstan. Fast så är det ju det där med att F kommer att vara upptagen på annat håll under delar av morgondagen, och på söndag ska vi upp till torptrakterna. När kommer vi hem på måndag? Vi brukar alltid vara mer sena än vi planerat ... Så, hinner vi eller kommer vi få lov att flytta sittmöbler in i ett halvfärdigt rum bara för att få någonstans att fira julafton?
2013-12-14
Lånta fjädrar och fisförnäma dörrar / Uppdaterat
Alltså, exempel på saker som jag har svårt för:
Jag gillar det tidstypiska. Jag gillar det faktum att vilken stil man än tar så finns det ofta en tanke bakom. Man väljer vissa typer av fönster av en anledning. Man måttar och mäter och lägger tak och bygger verandor enligt en idé. Mer än så gillar jag att det fanns en tanke bakom ett husbygge. Även om jag inte gillar villor i mexitegel så ogillar jag att de byggs om - ofta alltför slarvigt - i enlighet med en modefluga för att bli något de inte är. Själlöst.
Jag struntar blankt i hur man inreder sitt hem. Älskar man fransk slottsstil tycker jag att man ska inreda sin betonghyreslägenhet i enlighet med sina drömmar. Alla har inte råd att köpa sitt ett fransk château, inte heller ett timrat torp med röda knutar. Eller ett arkitektritat hus för den delen. Däremot tycker jag att om det finns råd till att sätta in en Poggenpohlkök i ett hus från 1800-talet så finns det väl för bövelen råd till att bygga ett nytt hus och låta bli att blåsa ut väggarna för att få en öppen planlösning? Låt huset vara vad det är även om en inredningstrend bjuder något annat!
Men vänta nu... handlar inte det här inlägget om att kasta sten i glashus?
Eh, nä? Eller ... jo? Fast inte så där jättestora stenar, mest smågrus. Faktiskt.
Ja, det är smärtsamt att komma på att det man ogillar hos andra ursäktar man hos sig själv. Vi har ju också tagit bort en vägg för att förvandla 15 kvadratmeter kök till 35 kvadratmeter kök. Jag ursäktar mig med att vi återställer mer än vi ändrar. Vi lyfter tak och byter fönster. Spikar upp "rätt" lister och skrapar fram dörrar.
Dörrar, ja. Mina lånta fjädrar och marmorn i fattighuset.
Jag skrev i det tidigare inlägget "Masonit, vad döljer du för mig" om att en del dörrar på nedervåningen saknade speglar. Snopen av upptäckten fick vi lov att börja leta efter nya dörrar. (Visst går det att sätta in nya speglar i dörrarna men i det här läget i livet orkar vi inte, ibland är det bara enklare att köpa nytt. Eller nygammalt.) Vi hade bara hunnit börja leka med tanken på att vi skulle ha dubbeldörrar från köket in i det rum som kommer att bli vårt lyssningsrum, innan vi faktiskt hittade ett par på ett loppis. Och slog till. Dagen efter satt vi på en sommarfest och berättade för våra bordsgrannar om dörrarna, varpå vi blev erbjudna dörrar som de hade i ladan. Det resulterade i ytterligare två par dubbeldörrar.
Så jag ursäktar mig. Det går inte att se det omedelbart, om ens alls. Men faktum är att också vi stoltserar med lånta fjädrar; för de där dörrarna som ska in på nedervåningen är betydligt högre, och finare, än några som helst dörrar som funnits i huset. Visst, de är gamla. Säkert gjorda i början av 1900-talet, precis som huset. Men det är dörrar som suttit i paradvåningar, inte i förmansbostäder på en mindre bruksort. Men, men. Snygga är de, faktiskt det som jag hittills gillar bäst i vårt renoveringsobjekt.
Och ja, bilder?
Mm. Jag lovar att lägga in en bild senare. Har precis upptäckt att jag inte har någon bild på dörrarna...
Uppdaterat:
När jag letade efter bilder till ett helt annat inlägg hittade jag en bild på ett par av dörrarna. Dessa dörrar går från köket in i det rum som ska bli Lyssningsrum. Liksom på bilden så är det endast en av dörrarna som är grundmålat hittills. Men kanske till jul? (Jag verkar tro att jag hinner med hur mycket som helst innan det blir jul, på vad är det, lite drygt en vecka?)
- spröjsade fönster i mexitegelvillor
- marmorbänkar i fattigtorp
- öppen planlösning i 1800-talshus
Jag gillar det tidstypiska. Jag gillar det faktum att vilken stil man än tar så finns det ofta en tanke bakom. Man väljer vissa typer av fönster av en anledning. Man måttar och mäter och lägger tak och bygger verandor enligt en idé. Mer än så gillar jag att det fanns en tanke bakom ett husbygge. Även om jag inte gillar villor i mexitegel så ogillar jag att de byggs om - ofta alltför slarvigt - i enlighet med en modefluga för att bli något de inte är. Själlöst.
Jag struntar blankt i hur man inreder sitt hem. Älskar man fransk slottsstil tycker jag att man ska inreda sin betonghyreslägenhet i enlighet med sina drömmar. Alla har inte råd att köpa sitt ett fransk château, inte heller ett timrat torp med röda knutar. Eller ett arkitektritat hus för den delen. Däremot tycker jag att om det finns råd till att sätta in en Poggenpohlkök i ett hus från 1800-talet så finns det väl för bövelen råd till att bygga ett nytt hus och låta bli att blåsa ut väggarna för att få en öppen planlösning? Låt huset vara vad det är även om en inredningstrend bjuder något annat!
Men vänta nu... handlar inte det här inlägget om att kasta sten i glashus?
Eh, nä? Eller ... jo? Fast inte så där jättestora stenar, mest smågrus. Faktiskt.
Ja, det är smärtsamt att komma på att det man ogillar hos andra ursäktar man hos sig själv. Vi har ju också tagit bort en vägg för att förvandla 15 kvadratmeter kök till 35 kvadratmeter kök. Jag ursäktar mig med att vi återställer mer än vi ändrar. Vi lyfter tak och byter fönster. Spikar upp "rätt" lister och skrapar fram dörrar.
Dörrar, ja. Mina lånta fjädrar och marmorn i fattighuset.
Jag skrev i det tidigare inlägget "Masonit, vad döljer du för mig" om att en del dörrar på nedervåningen saknade speglar. Snopen av upptäckten fick vi lov att börja leta efter nya dörrar. (Visst går det att sätta in nya speglar i dörrarna men i det här läget i livet orkar vi inte, ibland är det bara enklare att köpa nytt. Eller nygammalt.) Vi hade bara hunnit börja leka med tanken på att vi skulle ha dubbeldörrar från köket in i det rum som kommer att bli vårt lyssningsrum, innan vi faktiskt hittade ett par på ett loppis. Och slog till. Dagen efter satt vi på en sommarfest och berättade för våra bordsgrannar om dörrarna, varpå vi blev erbjudna dörrar som de hade i ladan. Det resulterade i ytterligare två par dubbeldörrar.
Så jag ursäktar mig. Det går inte att se det omedelbart, om ens alls. Men faktum är att också vi stoltserar med lånta fjädrar; för de där dörrarna som ska in på nedervåningen är betydligt högre, och finare, än några som helst dörrar som funnits i huset. Visst, de är gamla. Säkert gjorda i början av 1900-talet, precis som huset. Men det är dörrar som suttit i paradvåningar, inte i förmansbostäder på en mindre bruksort. Men, men. Snygga är de, faktiskt det som jag hittills gillar bäst i vårt renoveringsobjekt.Och ja, bilder?
Mm. Jag lovar att lägga in en bild senare. Har precis upptäckt att jag inte har någon bild på dörrarna...
Uppdaterat:
När jag letade efter bilder till ett helt annat inlägg hittade jag en bild på ett par av dörrarna. Dessa dörrar går från köket in i det rum som ska bli Lyssningsrum. Liksom på bilden så är det endast en av dörrarna som är grundmålat hittills. Men kanske till jul? (Jag verkar tro att jag hinner med hur mycket som helst innan det blir jul, på vad är det, lite drygt en vecka?)
2013-12-11
Att inreda enligt ett tema
Jag har aldrig någonsin tänkt i teman när det har kommit till att inreda ett rum. Det känns som något som inredare ägnar sig åt på tv. Inte som något som jag ägnar mig åt, jag är inte en tema-person. Tycker jag. Vilket kan låta konstigt med tanke på att det var jag som föreslog det, dvs som sade:
Den krassa sanningen är att jag har en färdig bild av rummen, ett stilideal som jag vill att F ska gå med på. Det gäller kanske först och främst lyssningsrummet, det som är närmast i renoveringsturlistan. Jag vill ha lite mörkt. Kalt. Jag vill att den öppna spisen ska målas i grått. Gärna gråton på väggarna, eller grålila. Varför inte metallic-turkosa dörrar? Lite rock, så där, snyggt och stilrent.** Säger jag till F.
När jag skulle förklara för F vad jag menade med pop så drog jag till med hans serieböcker och hans Tintin-figurer. Vitt och rött, så där. Kanske en droppe gult. Men det intressanta är att jag faktiskt börjat fundera på vad pop-tema skulle kunna innebära i ett rum. Nu gäller det att komma på det innan F föreslår något som jag inte gillar. Jag avskyr att behöva argumentera för mina idéer, annat än genom "menar du att de tär rock?" eller "men, det är ju inte pop"...
* Inte för att jag vet om Ernst någonsin talat om tema när det gäller inredning...
** Jag vill verkligen göra klart att rock inte handlar om djur-mönstrat, svart eller nitar.
"Vi skulle kunna ha tema 'rock' i lyssningsrummet och tema 'pop' i vardagsrummet..."Håller jag på att genomgå en metamorfos, har jag drabbas av Ernst-komplex?* Nej, inre direkt, det handlar mer om att övertyga, om att få gehör för sina idéer. För hur argumenterar man om inredning och stil med en musikintresserad sambo? Jo, genom att föreslå musik-tema i inredningen.
Den krassa sanningen är att jag har en färdig bild av rummen, ett stilideal som jag vill att F ska gå med på. Det gäller kanske först och främst lyssningsrummet, det som är närmast i renoveringsturlistan. Jag vill ha lite mörkt. Kalt. Jag vill att den öppna spisen ska målas i grått. Gärna gråton på väggarna, eller grålila. Varför inte metallic-turkosa dörrar? Lite rock, så där, snyggt och stilrent.** Säger jag till F.
När jag skulle förklara för F vad jag menade med pop så drog jag till med hans serieböcker och hans Tintin-figurer. Vitt och rött, så där. Kanske en droppe gult. Men det intressanta är att jag faktiskt börjat fundera på vad pop-tema skulle kunna innebära i ett rum. Nu gäller det att komma på det innan F föreslår något som jag inte gillar. Jag avskyr att behöva argumentera för mina idéer, annat än genom "menar du att de tär rock?" eller "men, det är ju inte pop"...
* Inte för att jag vet om Ernst någonsin talat om tema när det gäller inredning...
** Jag vill verkligen göra klart att rock inte handlar om djur-mönstrat, svart eller nitar.
2013-12-10
Under renovering; Lyssningsrum
Innan rummet blir klart ska vi ha
- bytt fönster
- rivit en vägg (mot en skrubb)
- höjt taket
- satt in ny dörr (och byggt dörrkarm)
- dragit om elen
- renoverat en (ytlig) spricka i en öppen spis
- slipat, målat, tapetserat
- platsbyggt en hylla för lp-skivor
Och allt detta före jul. Inte så mycket tid kvar, så tur är väl att jag är sen med att skriva om detta och vi faktiskt redan har gjort det största jobben...
Tyvärr är jag alldeles för dålig på att ta före-bilder (eller fotografera överhuvudtaget). På bilderna här bredvid har vi redan hunnit byta fönster. Från 60-talsfönster till likadana fönster som en gång satt i huset.
Men det här är ungefär vad vi har som utgångspunkt. Fortsättning följer ...
2013-12-09
Julbak; Havtornscurd
Julbak, nästan lika viktigt som julstädning. För vad är julen om man inte ägnar december åt att baka, åt att lyckas och att misslyckas? Att drömma om ett dessertbord som krymper ju närmare julen och verkligheten vi kommer.
Ovanligt tidigt drog jag igång julbaket för i år. Med en liten Underbar Beibi måste man passa på när tid finns, inte skjuta allt till den sista helgen före jul. Nåja, jag har dragit igång julbaket och redan passat på att misslyckas. Eller inte misslyckas direkt, men de nya recepten som jag har testat har inte visat sig intressanta nog att skriva om. Förutom havtornscurden. Oj, vad jag älskar!
Havtornscurden ska bli fyllning till småkakor som jag ännu inte bakat, och förhoppningsvis finns det curd kvar när jag väl ska baka - den är så god att den går att äta med sked.
Så, till samlingarna, här kommer receptet.
Vispa ihop alla ingredienserna i en skål, som ställs i en kastrull med sjudande vatten. Fortsätt att vispa/röra om tills massan är så tjock att den täcker baksidan av en sked utan att rinna av. Häll curden i en varm steriliserad burk med tätslutande lock. Kyl genast. Klart. Njut.
Håller 2-3 veckor i kylskåp.
Ovanligt tidigt drog jag igång julbaket för i år. Med en liten Underbar Beibi måste man passa på när tid finns, inte skjuta allt till den sista helgen före jul. Nåja, jag har dragit igång julbaket och redan passat på att misslyckas. Eller inte misslyckas direkt, men de nya recepten som jag har testat har inte visat sig intressanta nog att skriva om. Förutom havtornscurden. Oj, vad jag älskar!
Havtornscurden ska bli fyllning till småkakor som jag ännu inte bakat, och förhoppningsvis finns det curd kvar när jag väl ska baka - den är så god att den går att äta med sked.
Så, till samlingarna, här kommer receptet.
150g havtornspure (som man får genom att mixa havtorn och passera genom en sil)Och så här gör man;
1 ägg
25g smör
100g socker
Vispa ihop alla ingredienserna i en skål, som ställs i en kastrull med sjudande vatten. Fortsätt att vispa/röra om tills massan är så tjock att den täcker baksidan av en sked utan att rinna av. Häll curden i en varm steriliserad burk med tätslutande lock. Kyl genast. Klart. Njut.
Håller 2-3 veckor i kylskåp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)