Koko, som en gök

Mm. I det föregående inlägget skrev jag att det inte längre är så tyst
att det känns som att man har lock för öronen. Nix, för på torpet
finns det gökar.

Ja, visst är det mysigt att höra göken. En gång (”Hörde du, det var
göken!”), kanske till och med två gånger. Men dag ut och dag in, med
början vid soluppgången?

Drängen har i alla fall börjat tröttna. Han gjorde strax efter att två
gökar fastnade i en evighetsdialog i ottan.

Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko? Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko! Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Näe? Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Jo! Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko? Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.
Koko. Koko. Koko. Koko. Koko. Koko.

Ljus i ... mörkret?

Ok, jag borde ha städat bort städgrejerna innan jag tog en bild...

Jag tror att det var för att det var så svart ute, kolsvart, som jag i höstas inte trodde att jag skulle våga sova ensam på torpet. Det, och att det var så tyst att man fick känslan av att det har slagit lock för öronen.

Det visade sig att det gick bra att sova ensam. Men så är det ju inte kolsvart längre. Inte heller så tyst att det slår kock för öronen. Sommarljuset gör att jag inte har möjlighet att fullt ut njuta av min julklapp - en utelampa - som äntligen har blivit uppskruvad. Men den dagen – kvällen – kommer nog så småningom.

A perfect match

Grishus? Gästhus? Bastu? Hursomhelst, nu med fönster

Åtminstone nära nog perfekt. Fönstret alltså. Ett fönster, inklusive karm, som jag hittade för 200kr. Det som egentligen är lite för litet, brett, högt, smalt, lågt för att passa någon av mina fönsteröppningar. Ett fönster som jag tänkte kanske går att sätta in i ladugården, för där kan man ju såga i timret utan att behöva bry sig så mycket. Blir det fult så gör det inget efter som det kommer ju ändå (troligtvis) att rivas.

Fast man kan ju kolla hur mycket för stort det är för grishuset, tänkte jag.

Och efter diverse rivoperationer visar det sig att det passar perfekt. För en gång i tiden har ett lite bredare fönster ersatts av ett smalare. Eller nästan perfekt, eftersom det är lite för högt. Men. Timmerstocken just ovanför fönstret var skadat och behövde bytas ut. Nu slapp vi, eftersom fönstret var en timmerstockshöjd för högt så det gick in utan större operationer.

Det känns så himla bra att ha letat och hittat fönster; och att det därtill sitter där det en gång satt ett men senare saknades. Nu kan jag börja planera renovering av grishuset. Bara jag beslutar mig för
vad det ska få för funktion; gästhus eller bastu.

A perfect weekend

Äppelblom

Det var ju inte så att jag skulle åka till torpet den där helgen som skulle komma. Inte för att jag inte ville utan för att jag inte skulle hinna. Men jag kunde inte motstå den där vita hyllan till köket. (Den som jag glömde att fotografera…) 175kr på loppis – den blir ju perfekt till köket där det saknas skåp! Och inte kan jag ha hyllan stående på altanen i veckor..?

Och så det fina vädret. Men visst kan man åka till torpet över dagen? Och när man är där på dagen så kan man ju stanna till kvällen. Och när kvällen kommer så kan man ju ändra sig och sova över. Och följande morgon så visar det sig att det går att förlänga hyrperioden av släpvagnen via mobilen.

Och oj, vad vi hann göra mycket. Och vad vilsamt det var. Och vad jag gillar de slitna trapporna i kallfarstun, och så mycket blommor det finns på den ena äppelträdet blommar. Och så skönt livet kan vara. Så varmt och soligt. Och när börjar min semester egentligen?

Grönsakslandet, del 3

Det är som att sommarens ankomst har fått mig att hamna in en bloggdvala – fast jag har så mycket att skriva om. Så alla inlägg har hamnat på hög. Som jag nu tänker mig att jag ska börja beta av. Och eftersom jag redan nämnt beta så börjar jag väl med grönsakslandet.

Skottkärra full med ogräs

Egentligen borde det här inlägget väl heta Grönsakslandet del 3 och 4 och 5. För senast jag bloggade hade jag ju endast lyft av det översta lagret med gräs och ogräs. Sedan dess har jag rensat, sått och spanat på resultaten. Att rensa ja. Jag upptäckte att det där jobbet med att lyfta av det översta lagret med gräs och ogräs var det enkla jobbet. (Och jo, det fanns en del stenar i det blivande landet.) Själva rensandet var drygt. Till viss del berodde det väl på att jag jobbade hårt den första dagen och var öm i musklerna under de följande dagarna. Men så trevligt det kändes att kratta fram drivbänkarna när landet var rensat.

Fiberduk över bäddarna.

Grönsakslandet kom att ligga en liten sluttning, jag försökte kratta fram drivbänkarna så att det inte skulle luta för mycket. Men vid bevattningen upptäckte jag att åtminstone en av bänkarna sluttade rejält. Det kan ju bli riktigt spännande; har alla fröna samlats i en hög längst ner i bänken? Har de helt spolats bort? Och hur blir det sedan, kommer de fröna som blev kvar klara både eventuella frostnätter eller gassande sol med medförande torka? Jag täcker sådden med fiberduk och håller tummarna.

Och lite snopet skulle det nog kännas om jag inte lyckades driva fram några grönsaker överhuvudtaget. Så det var med spänning som jag lyfte på fiberduken en vecka efteråt. Det dröjde ett tag innan mina närsynta ögon såg det. Fröna hade inte runnit bort med vattnet. Rädisorna, salladen och spenaten börjat synas. Där fanns någon ärta som var på väg och mikroskopisk grönska där jag hade sått rödbetor. Eller ja, allt var ju mikroskopiskt... med det var!

Om vad man finner i en bortglömd rabatt

På framsidan av torpet finns en liten plätt där det en gång funnits en rabatt. Det kan man se eftersom den är avskärmad med plankor. Lite som en odlingsbädd. Förra hösten flyttade jag en ros till den bädden - eftersom det ändå inte verkade växa något i den.

Döm om min förvåning när jag idag upptäckte att det växter rabarber i den! Jag såg inte tillstymmelsen av någon rabarber i höstas! Inte ett dött blad. Inget.

Det lustiga är att jag har funderat på att köpa rabarber till torpet. Just för att det är så torpigt. Det som gjort att jag dragit mig är att jag faktiskt inte är särskilt förtjust i rabarber... Fast sen så tänker jag att jag ju inte behöver äta upp dem. De kan ju få vara så där fina som t.ex. pioner som man ju inte heller äter upp.

Men köpet har inte blivit av. Och behöver uppenbarligen inte heller bli av! Nu ska jag bara kolla med min  mamma om hon tror att det är ok att flytta rabarbern lite närmare (det blivande) grönsakslandet...

  

Små vänner i syrenbersån / Uppdaterat

Sådana här små vänner hälsade mig välkommen till torpet igår. Då neg de i blåsten så jag kunde inte fota dem. Idag upptäckte jag att de finns lite här och var på torpet.

Jag har fått för mig att de är liljor av något slag. Undrar just om någon av dem skulle ha något emot att bosätta sig i min rabatt?



/ Uppdaterat

Hm. Jag fick för mig att växten är en lilja av något slag. Men nu när jag tittar på den andra växten som jag trodde var den samma så ser jag ju skillnader. Den som jag tror är en lilja är lite grövre i stjälken. Så vad kan det vara för växt? Ogräs av något slag? Fint ogräs i så fall.

Frågan är nu om jag ska göra försök att flytta på dem eller om de ska få möta i öde i den nyinköpta (begagnade) gräsklipparen?