Taktapet

"De har tapetserat i taket!?"
Jag tänkte att Drängen hade sett fel men tittade ändå mot det håll han pekade, dvs. uppåt. Och jo, visst såg det ut som om det satt lite tapetrester kvar i taket.
"Någon har kanske tapetserat för att släta ut taket innan de har målat det", föreslog jag, eftersom jag själv har gjort så på en vägg.

Några månader senare fastnar mina ögon på s.201 i Tapetboken - papperstapeten i Sverige (av Ingela Broström och Elisabeth Stavenow-Hidemark). Här läser jag ett citat från ett reklamblad

"Det från slutet af förra århundradet ännu delvis bibehållna bruket att låta taket utbreda sig öfver oss som en kall, hvitlimmad fläck, har, dess bättre, på senare tiden nästan försvunnit, ity att man numera sällan eller aldrig uti ett väl inredt hus får se ett hvitlimmat tak".

 Författarna till boken menar att det var vanligt att man i slutet av 1800-talet tryckte taktapeter vid tapetfabrikerna, och det som utmärkte denna tapettyp var att de hade "strängt geometriska" former eftersom de var av vikt att de uppfattades lika från alla håll. Dessa tapeter var alltså ofta rut- eller stjärnmönstrade "i vitt eller brunt på naturell botten".

Ha! Precis som på torpet! Därtill verkar det som att tapeten limmats på det hvitlimmade taket. Kanske hade något hittat reklambladet och beslutat att göra torpet till ett väl inredt hus. Det som gör mig lite fundersam är dock frågan när min taktapet har limmats upp - för dess mönster liknar det senaste lagret av tapet. (Som finns bakom elementen, men som jag inte tänkt på att fotografera.) Hur länge var taktapetsering i bruk? 

Tapetprover

Jag har inte kommit dit ännu, dvs. till att riva i väggarna. Därför har jag inga  riktiga prover på de tapeter som finns där, under den vita målarfärgen.

Men på dörren-till-skrubben-bakom-rörspisen har någon tidigare torpare börjat riva loss tapeten, men lessnat innan det blev klart. Det gör att jag redan nu kan få en tjuvtitt på de tapeter som en gång prytt väggarna.

Utifrån fotografierna, och vetskapen om hur det övermålade lagret ser ut räknar jag till sju lager tapeter. Och tapetlagret med de där mörkt rosa blommorna på ljusgult botten är min favorit.

Någon gång hittar jag väl ett lås som nyckeln passar till...

Den har hängt med länge; nyckeln. Jag har ingen aning om hur jag har fått tag på den, jag vet inte varifrån den kommer. Den har bara legat där bland alla de nycklar som jag inte längre hittar något lås till.

Och visst testade jag nyckeln till kammarlåsen på torpet. Men det passade inte, det var för litet. Så jag lade den i skrivbordslådan, tänkte inte mer på den.

Igår letade efter något helt annat i samma skrivbordslåda. Fick syn på nyckeln. Framför mig på skrivbordet låg det nya (lilla) kammarlåset.

"Det skadar väl inte att testa..."

Ah, den glädje som bubblade i mig när det visade sig att nyckeln passade i låset!

I och med att jag hittade en passande nyckel fick jag ett lyxproblem... för jag hade ju tänkt att jag skulle skruva fast låset på dörren till skrubben bakom rörspisen. Men nu när det finns en nyckel så känns det som slöseri. Jag kommer ju inte att behöva öppna skrubben inifrån. (Nja, det är klart att det finns dagar då man mest känner för att stänga in sig i en skrubb, men de räknas inte.) Vad ska jag nu har för handtag på dörren till skrubben..? 

Häng- och stuprännor - klart!

Min första natt på torpet. En natt i början av september förra året. Dagen hade varit vacker, allt kändes nytt och spännande.  Men när jag skulle sova hörde jag något som droppade. Det droppade och droppade, och jag tyckte att det droppade hela natten. Drängen sade att det var kondens från taket som droppade ner på skjulets plåttak. Kanske var det vad som höll mig vaken. Inte själva droppandet, utan tanken på att dropparna föll ner på ett tak och skvätte på torpets väggar. Jag låg och tänkte på förfallet det orsakade. Oroande mig.

Ändå föll det sig så att uppskruvandet av häng- och stuprännor sköts till våren. Nöjt kan jag nu konstatera att dessa är på plats. Både på framsidan och på baksidan.

Rännan ser ut att luta inåt, men det är bilden som ljuger.

Tyvärr visade det sig att en av de hängrännor som var "måttbeställda" till torpet var 30 centimeter för kort. Jag misstänker att det beror på att den har kapas när det använts på skjulet. Så det blev blev ett litet lapptäcke av det hela. Inte för att det gör något. Den häng- och stuprännor som är i zink tänker jag ändå måla vita - för att det ska bli så osynliga som möjligt.

Jag blir så glad när jag tittar på torpet nu när det har rännor. Tidigare var det något som saknades, något som gjorde att torpet kändes övergivet. Nu känns det som att jag kan påbörja renoveringen - nu när jag har hindrat vidare förfall. (Åtminstone det förfall som orsakas av vatten som droppar ner på taken.

Jag är också tacksam mot Drängen som trotsade sin höjdrädsla och klev upp på både stege och en hemmabyggd byggnadsställning och fixade det. Och varför gjorde jag det inte själv? För att jag inte klarar av att hantera en skruvdragare. Ja, så futtig är min ursäkt. Och ja, jag ska lära mig det. Men för att inte dra sönder "bitsen" måste jag göra det på en nivå där jag kan använda mig av min tyngd - och det kan jag inte göra fem meter upp i luften. Innan sommaren är slut lovar jag att visa prov på att jag har lärt mig att hantera en skruvdragare. Därtill lovar jag att köpa en byggnadsställning. Den som Drängen byggde såg så ranglig ut att jag inte vågar lägga ut en bild på den - för att inte bli polisanmäld.

Om de späda små plantorna

Jag satt där på stolen, bara tittade och tittade. Beskådade. De små plantorna. Hänförd över hur snabbt det går.

Ok, bilden är inte den bästa.

Jag har hört det talas om, jag har också läst om det; det där om att det är så fantastiskt att så. Bara för att se hur något som har varit ett litet, pyttelitet, frö förvandlas till något grönt som sticker upp ur myllan och börjar likna något. Om vårarna brukar min mamma ha hundratals (åtminstone känns det så när plantorna är utspridda över hela huset, när de står vid varje vrå dit en solstråle kan nå) små plantor. Men jag har inte riktigt förstått det förrän nu. Hur det känns. Jag har sått frön och fröna tackar mig genom en metamorfos; de blir små späda plantor.

Fascinerande. Som i morse. Jag satt där på stolen och bara tittade på mina plantor. Ja, faktiskt ändå tills jag mindes att det inte är en söndagsmorgon då jag har hur mycket tid som helst. Kvart i åtta - den tid som jag måste cykla iväg till jobbet - slog det mig att jag måste klä på mig.

Men vad gör det att komma för sent till jobbet när man faktiskt kan se att det är en liten planta av indiankrasse som tittar fram?

Om vad torpare gjorde förr om åren

En gång i tiden har det funnits en flitig torpare på torpet. En som burit och bubbat stenar så det räcker till ett helt röse i skogen. Jag undrar om det var stenar från potatislandet? Från grönsakslandet? Det syns inte på bilden, men det ser ut som om dessa stenar ligger i en gammal grund.

Nuförtiden finns det en torpare (jag) på precis samma torp som - i sitt anletes svett - släpar tillbaka en del av de där stenarna. Detta på grund av att denna torpare anser att det är precis det som fattas i syrenbersån. De största, de som man måste ta en och en, är precis lagom för att grävas ner vid ingången.

Litet kammarlås

Ett kammarlås med ett hänglås

Av nervositet orsakad av den lilla - blivande - torparkattens operation förlägger jag min mobil. Den där alla helgens torpbilder förvaras. Tills jag finner den igen - kan den ligga kvar på jobbet? - lånar jag Drängens kamera och knäpper ett foto av ett av mina senaste loppisfynd; ett litet kammarlås för 25 kronor! För visst kallas det för kammarlås, även om det är litet i storlek?


Jag tänker mig att jag putsar upp låset, smörjer det och skruvar fast det i en dörr av mindre storlek - kanske i dörren till den där lilla skrubben bakom rörspisen? (Som jag visst inte heller har någon bild på.) Fast först måste jag komma på ett sätt att få bort det där hänglåset...