Om en emaljerad vedspis

Otroligt, det här verkar vara den enda bilden...

Jag var inte så jätteförtjust i den; i den gula emaljerade vedspisen. Den kändes inte så där "torpig" som jag tycke att en vedspis skulle kännas. Men så kom skorstensfejarmästaren. Han sade att det endast fanns ett tiotal av dem i området. Då kändes den genast lite mer exklusiv, som något att hålla sig fast vid - även om det skulle innebära ett brott i "torpigheten". Dessutom är det väl praktiskt att ha en vedspis med två ugnar?

Ja, jag beslöt mig för att behålla den. Bara för att det inte fanns så många av dem. Bara för att det stod en på torpet.

Men så kom den där dagen då vi behövde knacka upp ett hål i muren för att muraren kunde ta sig en titt på hur han skulle dra röret, och det hålet skulle knackas precis ovanför vedspisen. Och för att komma åt behövde den flyttas.

Flyttas? Det gick inte att rubba den!

Fascinerat tittade jag på när kofoten böjdes mellan spisen och det spett som F hade lagt på golvet. Jag försökte rubba den själv men den flyttade sig inte en millimeter. För att kunna flytta var vi tvungna att börja lyfta ut den bit för bit. Och då upptäckte vi det som vi borde ha kontrollerat för länge sedan; den hade spruckit under spisplattorna. Det handlade inte om en liten spricka, utan en hel bit som satt löst.

Det är möjligt att jag kände mig lite lättad. Men lite snopen också. Jag hade ju tänkt behålla den... Det är klart, det mesta går ju att laga. Men visst nämnde jag att vi var tvungna att plocka ut den bit för bit?

Vi kommer inte att plocka ihop den igen. Hur ovanlig den än har varit. Vi tackar den för trogen tjänst och låter den gå till de emaljerade vedspisarnas sälla jaktmarker. Men sedan då? Vad ska vi elda med i köket?