Om vad man finner i en bortglömd rabatt

På framsidan av torpet finns en liten plätt där det en gång funnits en rabatt. Det kan man se eftersom den är avskärmad med plankor. Lite som en odlingsbädd. Förra hösten flyttade jag en ros till den bädden - eftersom det ändå inte verkade växa något i den.

Döm om min förvåning när jag idag upptäckte att det växter rabarber i den! Jag såg inte tillstymmelsen av någon rabarber i höstas! Inte ett dött blad. Inget.

Det lustiga är att jag har funderat på att köpa rabarber till torpet. Just för att det är så torpigt. Det som gjort att jag dragit mig är att jag faktiskt inte är särskilt förtjust i rabarber... Fast sen så tänker jag att jag ju inte behöver äta upp dem. De kan ju få vara så där fina som t.ex. pioner som man ju inte heller äter upp.

Men köpet har inte blivit av. Och behöver uppenbarligen inte heller bli av! Nu ska jag bara kolla med min  mamma om hon tror att det är ok att flytta rabarbern lite närmare (det blivande) grönsakslandet...

  

Små vänner i syrenbersån / Uppdaterat

Sådana här små vänner hälsade mig välkommen till torpet igår. Då neg de i blåsten så jag kunde inte fota dem. Idag upptäckte jag att de finns lite här och var på torpet.

Jag har fått för mig att de är liljor av något slag. Undrar just om någon av dem skulle ha något emot att bosätta sig i min rabatt?



/ Uppdaterat

Hm. Jag fick för mig att växten är en lilja av något slag. Men nu när jag tittar på den andra växten som jag trodde var den samma så ser jag ju skillnader. Den som jag tror är en lilja är lite grövre i stjälken. Så vad kan det vara för växt? Ogräs av något slag? Fint ogräs i så fall.

Frågan är nu om jag ska göra försök att flytta på dem eller om de ska få möta i öde i den nyinköpta (begagnade) gräsklipparen?

En plats för vila

Ja, den här ledigheten har jag längtat efter. Den här lediga veckan som jag kommer att tillbringa på torpet. Oj, jag kommer att hinna göra så mycket. Tänkte jag.

Det visar sig att min torparvecka börjar med att det blåser så mycket att det är omöjligt att vara ute och jobba. Enligt SMHI lär det inte bli så mycket bättre. Eller jo, på fredag utlovas en glimta sol någon gång mellan 13:34 och 14:12.

Med tanke på alla fröpåsar, och alla grandiosa grönsakslandsdrömmar, känns det lite snopet. Men bara tills jag lägger mig på soffan, under den rosa filten, med en bok. Då kommer jag ihåg poängen med torpköpet; det var ju för att få en plats att dra sig tillbaka till, en plats för vila.

Kryddodling

Jag har rensat brunnsrabatten men glömt att fotografera...

Jag har redan tänkt om när det gäller mitt grönsaksland. I den skiss som jag gjorde tidigare hade jag kryddodlingen där - någonstans mellan salladen och potatisen. Men nu är det ändrat!

Jag har beslutat att lyfta kryddorna från grönsakslandet och ha dem vid brunnen. Vid den finns det redan några blommor, uppblandat med lite smultron. Men de upptar bara en tredjedel av ytan. Så nästa gång jag åker till torpet ska jag förbereda resten av området för kryddorna.

Häromdagen köpte jag förresten en bok om kryddor; ett impulsköp eftersom jag föredrar att låna böcker från bibblan. Men den boken vann på sitt enkla upplägg, och de få kryddor som lyftes fram - jag fick känslan av att de var de enda som behövdes..? Kryddträdgården, boken alltså, gjorde också att jag upptäckte att jag saknar några kryddor t.ex. mynta och rosmarin. Men det går kanske att köpa som plantor? Därtill saknar jag lavendel - men räknar med att få det av min mamma.

Hallonbuskar

Ja, det är alltså de där spretiga grenarna bakom grepen som är hallonbuskar.

I höstas råkade jag klippa ner några hallonbuskar vid vägkanten, jag tänkte att de växer väl upp igen. Efteråt läste jag att hallonbuskar bär frukt på tvåårsgrenarna. Nåja, gjort är gjort. Nu har jag lärt mig något.

Nu när jag började gräva fram mitt grönsaksland passade jag på att flytta dit några hallonbuskar, dvs. de där som växer mot grishuset som ska lagas/målas i sommar. Synd om också de blir förstörda. Inte för att de där hallonen verkade så lovande förra hösten. Små hårda knutor - sådana som gör att beteckningen "stenfrukt" känns som fullständigt rätt för dem. Frågan är om det överhuvudtaget var värt att rädda dem?

Jo, det var det. För efter att jag flyttat dem kikade jag i en bok om bärbuskar, och där menades det att hallon blir små och hårda om de inte vattnas! Nästa gång jag åker till torpet ska jag flytta på de återstående buskarna. Och så ska jag se till att vattna dem rikligt under sommaren - såvida vi inte får en regnsommar - för att de ska få de där stora saftiga bären.

Grönsakslandet, del 2

Precis rätt plats för det blivande grönsakslandet.

I natt drömde jag att jag började rensa grönsakslandet från ogräs. Började - tills jag upptäckte att det var fullt av småsten. "Folk kommer ju att tro att jag har fullt med potatis", tänkte jag i drömmen, "så besvikna de kommer att bli när de upptäcker att det bara är småsten."

Fullt fungerande dynggrep

Men det var faktiskt en sak som slog mig när jag grävde (i verkligheten, inte i drömmen) bort det översta lagret av gräs och ogräs; det finns inga stenar i mitt kommande grönsaksland! Jag tror att jag valt den bästa platsen för landet - på precis samma ställe som en torpare före mig haft sitt grönsaks- och potatisland. Och det är väl antagligen denna torpare som - i sitt anletes svett - skapat det röse i skogen som jag arbetar med att tömma till förmån för syrenbersån.

Det var ett förvånansvärt lätt arbete att gräva fram grönsakslandet. Alltså efter att jag blivit tipsad om att använda grepen - som tydligen inte är någon trädgårdsgrep utan en dynggrep - och inte spaden. Grepen är förresten något som Drängen fann i skogen bakom grishuset - antagligen kvarglömt på högen med dynga. Den ser inte mycket ut för världen med sitt trasiga skaft men är mycket lättare än någon av de trädgårdsgrepar som jag kände på när jag besökte stormarknaden. Så jag jobbade vidare med den istället för att köpa en hel grep. Och jag ångrar det inte.

Nästa gång jag åker till torpet ska jag rensa grönsakslandet från ogräs. Jag gissar på att det kommer att bli jobbigare än det var att gräva fram det. Men visst börjar det redan likna något?

4x4 meter grönsaksland, allt enligt planerna.

Det återstår en del arbete innan jag är klar. Jag ska rensa landet från ogräs, rätta till kanterna. Jag har förresten också fått cementplattor som jag kan bygga gångar av. Trevligt. Och så ska jag skaffa fram jord. Men jag tror att jag har hittat ett ställe på min lilla gård där jag kan hämta (eller rättare sagt gräva fram) riktigt trevlig jord.
 

Syrenbersån, del 4

Ack, ack, vilken gles syrenberså.

Ja. Jag hade ju redan bestämt mig för att det skulle bli singel i bersån. Jag har också berättat att jag hittat stenar i ett röse i skogen. Dessa två ingredienser har nu gjort att jag har en (nästan) färdig berså. Jag måste dock gräva ner ytterligare stenbumlingar vid ingången.


För att jämna ut bersån - ena halvan bestod ju av mycket små syrener - grävde Drängen fram några av rymlingarna. Planterade dem där han tyckte att det var som glesast. Visst är det fortfarande glest, men det kommer nog att ta några år - och omgångar av beskärning - för att rätta till det hela.

Det som återstår för mig att göra är en blomrabatt. Ja, för jag tänker mig en rabatt på utsidan av bersån för att det ska bli lite lummigare. (Jag tänker mig eventuellt regnbågslupiner.) Sedan räknar jag med att bara njuta - om jag hinner; med tanke på allt annat som ska göras torpet och trädgården.

Taktapet

"De har tapetserat i taket!?"
Jag tänkte att Drängen hade sett fel men tittade ändå mot det håll han pekade, dvs. uppåt. Och jo, visst såg det ut som om det satt lite tapetrester kvar i taket.
"Någon har kanske tapetserat för att släta ut taket innan de har målat det", föreslog jag, eftersom jag själv har gjort så på en vägg.

Några månader senare fastnar mina ögon på s.201 i Tapetboken - papperstapeten i Sverige (av Ingela Broström och Elisabeth Stavenow-Hidemark). Här läser jag ett citat från ett reklamblad

"Det från slutet af förra århundradet ännu delvis bibehållna bruket att låta taket utbreda sig öfver oss som en kall, hvitlimmad fläck, har, dess bättre, på senare tiden nästan försvunnit, ity att man numera sällan eller aldrig uti ett väl inredt hus får se ett hvitlimmat tak".

 Författarna till boken menar att det var vanligt att man i slutet av 1800-talet tryckte taktapeter vid tapetfabrikerna, och det som utmärkte denna tapettyp var att de hade "strängt geometriska" former eftersom de var av vikt att de uppfattades lika från alla håll. Dessa tapeter var alltså ofta rut- eller stjärnmönstrade "i vitt eller brunt på naturell botten".

Ha! Precis som på torpet! Därtill verkar det som att tapeten limmats på det hvitlimmade taket. Kanske hade något hittat reklambladet och beslutat att göra torpet till ett väl inredt hus. Det som gör mig lite fundersam är dock frågan när min taktapet har limmats upp - för dess mönster liknar det senaste lagret av tapet. (Som finns bakom elementen, men som jag inte tänkt på att fotografera.) Hur länge var taktapetsering i bruk? 

Tapetprover

Jag har inte kommit dit ännu, dvs. till att riva i väggarna. Därför har jag inga  riktiga prover på de tapeter som finns där, under den vita målarfärgen.

Men på dörren-till-skrubben-bakom-rörspisen har någon tidigare torpare börjat riva loss tapeten, men lessnat innan det blev klart. Det gör att jag redan nu kan få en tjuvtitt på de tapeter som en gång prytt väggarna.

Utifrån fotografierna, och vetskapen om hur det övermålade lagret ser ut räknar jag till sju lager tapeter. Och tapetlagret med de där mörkt rosa blommorna på ljusgult botten är min favorit.

Någon gång hittar jag väl ett lås som nyckeln passar till...

Den har hängt med länge; nyckeln. Jag har ingen aning om hur jag har fått tag på den, jag vet inte varifrån den kommer. Den har bara legat där bland alla de nycklar som jag inte längre hittar något lås till.

Och visst testade jag nyckeln till kammarlåsen på torpet. Men det passade inte, det var för litet. Så jag lade den i skrivbordslådan, tänkte inte mer på den.

Igår letade efter något helt annat i samma skrivbordslåda. Fick syn på nyckeln. Framför mig på skrivbordet låg det nya (lilla) kammarlåset.

"Det skadar väl inte att testa..."

Ah, den glädje som bubblade i mig när det visade sig att nyckeln passade i låset!

I och med att jag hittade en passande nyckel fick jag ett lyxproblem... för jag hade ju tänkt att jag skulle skruva fast låset på dörren till skrubben bakom rörspisen. Men nu när det finns en nyckel så känns det som slöseri. Jag kommer ju inte att behöva öppna skrubben inifrån. (Nja, det är klart att det finns dagar då man mest känner för att stänga in sig i en skrubb, men de räknas inte.) Vad ska jag nu har för handtag på dörren till skrubben..? 

Häng- och stuprännor - klart!

Min första natt på torpet. En natt i början av september förra året. Dagen hade varit vacker, allt kändes nytt och spännande.  Men när jag skulle sova hörde jag något som droppade. Det droppade och droppade, och jag tyckte att det droppade hela natten. Drängen sade att det var kondens från taket som droppade ner på skjulets plåttak. Kanske var det vad som höll mig vaken. Inte själva droppandet, utan tanken på att dropparna föll ner på ett tak och skvätte på torpets väggar. Jag låg och tänkte på förfallet det orsakade. Oroande mig.

Ändå föll det sig så att uppskruvandet av häng- och stuprännor sköts till våren. Nöjt kan jag nu konstatera att dessa är på plats. Både på framsidan och på baksidan.

Rännan ser ut att luta inåt, men det är bilden som ljuger.

Tyvärr visade det sig att en av de hängrännor som var "måttbeställda" till torpet var 30 centimeter för kort. Jag misstänker att det beror på att den har kapas när det använts på skjulet. Så det blev blev ett litet lapptäcke av det hela. Inte för att det gör något. Den häng- och stuprännor som är i zink tänker jag ändå måla vita - för att det ska bli så osynliga som möjligt.

Jag blir så glad när jag tittar på torpet nu när det har rännor. Tidigare var det något som saknades, något som gjorde att torpet kändes övergivet. Nu känns det som att jag kan påbörja renoveringen - nu när jag har hindrat vidare förfall. (Åtminstone det förfall som orsakas av vatten som droppar ner på taken.

Jag är också tacksam mot Drängen som trotsade sin höjdrädsla och klev upp på både stege och en hemmabyggd byggnadsställning och fixade det. Och varför gjorde jag det inte själv? För att jag inte klarar av att hantera en skruvdragare. Ja, så futtig är min ursäkt. Och ja, jag ska lära mig det. Men för att inte dra sönder "bitsen" måste jag göra det på en nivå där jag kan använda mig av min tyngd - och det kan jag inte göra fem meter upp i luften. Innan sommaren är slut lovar jag att visa prov på att jag har lärt mig att hantera en skruvdragare. Därtill lovar jag att köpa en byggnadsställning. Den som Drängen byggde såg så ranglig ut att jag inte vågar lägga ut en bild på den - för att inte bli polisanmäld.

Om de späda små plantorna

Jag satt där på stolen, bara tittade och tittade. Beskådade. De små plantorna. Hänförd över hur snabbt det går.

Ok, bilden är inte den bästa.

Jag har hört det talas om, jag har också läst om det; det där om att det är så fantastiskt att så. Bara för att se hur något som har varit ett litet, pyttelitet, frö förvandlas till något grönt som sticker upp ur myllan och börjar likna något. Om vårarna brukar min mamma ha hundratals (åtminstone känns det så när plantorna är utspridda över hela huset, när de står vid varje vrå dit en solstråle kan nå) små plantor. Men jag har inte riktigt förstått det förrän nu. Hur det känns. Jag har sått frön och fröna tackar mig genom en metamorfos; de blir små späda plantor.

Fascinerande. Som i morse. Jag satt där på stolen och bara tittade på mina plantor. Ja, faktiskt ändå tills jag mindes att det inte är en söndagsmorgon då jag har hur mycket tid som helst. Kvart i åtta - den tid som jag måste cykla iväg till jobbet - slog det mig att jag måste klä på mig.

Men vad gör det att komma för sent till jobbet när man faktiskt kan se att det är en liten planta av indiankrasse som tittar fram?

Om vad torpare gjorde förr om åren

En gång i tiden har det funnits en flitig torpare på torpet. En som burit och bubbat stenar så det räcker till ett helt röse i skogen. Jag undrar om det var stenar från potatislandet? Från grönsakslandet? Det syns inte på bilden, men det ser ut som om dessa stenar ligger i en gammal grund.

Nuförtiden finns det en torpare (jag) på precis samma torp som - i sitt anletes svett - släpar tillbaka en del av de där stenarna. Detta på grund av att denna torpare anser att det är precis det som fattas i syrenbersån. De största, de som man måste ta en och en, är precis lagom för att grävas ner vid ingången.

Litet kammarlås

Ett kammarlås med ett hänglås

Av nervositet orsakad av den lilla - blivande - torparkattens operation förlägger jag min mobil. Den där alla helgens torpbilder förvaras. Tills jag finner den igen - kan den ligga kvar på jobbet? - lånar jag Drängens kamera och knäpper ett foto av ett av mina senaste loppisfynd; ett litet kammarlås för 25 kronor! För visst kallas det för kammarlås, även om det är litet i storlek?


Jag tänker mig att jag putsar upp låset, smörjer det och skruvar fast det i en dörr av mindre storlek - kanske i dörren till den där lilla skrubben bakom rörspisen? (Som jag visst inte heller har någon bild på.) Fast först måste jag komma på ett sätt att få bort det där hänglåset...