Det känns som en välsignelse att jag köpte torpet på hösten. När "torpsäsongen" redan var över. Det ger mig tid att tänka. För någonstans läste jag att man bör bo i sitt renoveringsobjekt i ett år innan man börjar göra något, för att känna in sig i huset. Lära känna det. Bara så att man inte gör något oåterkalleligt.
Jag vet inte hur många gånger jag har ändrat i mina planer när det gäller mitt torp. På vad jag ska göra med det. Jag har till och med köpt köksluckor som jag lämnat tillbaka i kölvattnet av eftertanken. Vem vill ha köksluckor från IKEA när det finns pärlspont som bara väntar på att förvandlas till ett köksskåp?
Jag har - i tankarna- rivit ett uthus bara för att efter en stund tänka att jag ska bygga om det bara för att tänka att jag låter det vara. Det senaste givet är att jag ska låta det vara. Inte för att jag gillar det utan för att jag - under detta år - inte kommer att ha tid att göra något åt det.
Så har det varit under ett halvår. Det ovanstående är bara några exempel. Jag planerar och ändrar, planerar och ändrar. Det enda som är konstant är den tacksamhet som jag känner efter att jag har ändrat mig och inser att jag inte hunnit göra något som jag komma att ångra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar