Julbak; Inlagda clementiner

Saffran, saffran, saffran. Jag tror visst att allt på dessertbordet kommer att innehålla saffran detta år. Och varför inte, saffran är ju det som skiljer jul från vardag? Jag kan åtminstone inte påminna mig om att ha ätit särskilt mycket saffran utanför julen. Eller ja, kanske en och en annan fisksoppa - fast jag föredrar jag fisksoppa utan saffran...

Jag hade redan bestämt mig för att inte det räcker med saffran för den här julen när jag mindes clementinerna. Jag hade tänkt att prova dem redan förra julen men hann inte riktigt med. Just det receptet hittade jag inte, men på nätet finns en uppsjö av recept; alla i princip lika varandra. Jag modifierade ett av recepten lite (på grund av att jag saknade ingredienser) och fick den här:

6 clementiner
1,5 stjärnanis
1 kanelstång
1/2 vaniljstång
0.25 g saffran
skalet av en liten citron
saften av en halv citron
1,5 dl socker
 4,5 dl vatten

Clementinerna skalas kniv och läggs i en burk med tättslutande lock, resten av ingredienserna kokas i ca 10 min, för att därefter hällas över clementinerna.

Provsmakningen av lagen lovade gott, men det inlagda får stå till julafton (det var tre dagar sedan jag lade in clementinerna, jag är rätt efter med mina inlägg). Då först då jag se om det blir en favorit i repris.

Julbak; Saffranskakor med havtornscurd

I Finland är det vanligt att man äter julstjärnor till julen. Julstjärnorna görs av smördeg och har plommonsylt som fyllning. Dessa julstjärnor är inte en favorit på mitt juldessertbord, jag äter dem om jag bjuds på dem - inte annars. Men när jag bakade saffranskakor med havtorncurd så var det just julstjärnorna som jag tänkte på. Konstigt nog, havtorn och saffran smakar ju inte plommon. Kanske var det just för att det smakade så ovanligt med havtornscurd? Kanske berodde det på att jag tog ut kakorna med en stjärnlik form och sedan vek kakorna över fyllningen?

Hursomhelst. Det här gillar jag, och det var ju för dessa kakor som jag gjorde havtornscurden för någon vecka sedan. Men jag skriver inte ner receptet här. Mördegen var alldeles för ... ja, mör? Svårarbetad hur som helst. Jag kommer nog att göra om dem igen men försöker då med ett annat mördegsrecept.

Julbak; Juldammsugare

Jag vet inte varför jag kom på idén att göra saffranskokostoppar. Jag menar, jag är inte särskilt förtjust i kokos. Inte för att jag tycker illa om det, men jag moffar inte precis kokos. Ok, det var kanske därför, för att ha något som inte äts upp innan det är dags för julafton?

Nåja, kokostoppar. Så enkelt att barn kan göra det (jag minns i alla fall att jag gjorde dem som barn) och möjliga att misslyckas med. Tänkte jag. Döm om min förvåning när topparna blev till rundlar som liksom smälte ihop på plåten. Så snopet att misslyckas med något som borde vara enkelt.

     Så, bara att kasta i kompostpåsen, eller?

Ja, eller nästan. För kan man inte göra det misslyckade till något lyckat? Jag började med att ta ut blommor med en pepparkaksform. Kanske något att doppa i choklad? Men jag fick bara ut några som var fina - och en plåt med smulor. Smulor, ja. Det var då som det slog mig, det där som jag lärde mig på bagarutbildnignen på stenålderna. Det där med att man inte kastar kaksmulor utan sparar dem till dammsugare.

Det var efter att det minnet öppnade sig som jag valde att mosa ihop allt och blanda med apelsinjuice. För att göra dammsugare av. Inte för att jag tänker använda marsipan - utan doppar dem i mjölkchoklad.

Jag skriver inte ner något recept - receptet är helt enkelt att ta det där baket som man misslyckas, mosa ihop det med valfri vätska och rulla till dammsugare.

Julbak; Saffranspraliner med konjak

Ett av mina återkommande favoriter på julbordet, eller juldessertbordet, är saffranspraliner med konjak. Jag gjorde dem för första gången för flera år sedan och föll pladask - trots att jag misslyckades med dem; eller kanske just därför?

Jag brukar i regel baka och pyssla i nära anslutning till julen, ju närmare vi kommer julafton desto mer har jag att göra. Det har ofta hänt att jag bakat långt in på natten för att hinna bli färdig med något. Hur det var just det året som jag gjorde pralinerna för första gången minns jag inte. Men någon trötthet drabbades jag nog av då jag mellan att ha läst ett recept till att hälla upp ingrediensen lyckades förvandla 1/2 tesked konjak till 2 matskedar. Satsen blev alldeles för rinnig och jag minns att det tog väldigt lång tid att rulla pralinerna - eftersom satsen behövde kylas om och om igen för att det överhuvudtaget skulle gå att rulla något.

Hursomhelst. Jag älskade pralinerna, mina familj älskade dem. Att inte göra dem igen var otänkbart, men att minska på mängden konjak var det inte heller tal om - det var ju faktiskt den kännbara konjaksmaken som tillsammans med saffranet gjorde dem till en upplevelse. Vad som krävdes var att betrakta satsen som en saffransfyllning - och hälla den i formar. Från och med år två - vad gäller saffranspralintideräkning - har formarna gjorts av mörk 70% choklad. Ända sedan dess är mina hjärtformade saffranspraliner en tradition som jag håller fast vid i lika hög grad som att granen ska vara riktig.

Det som skiljer det här året från de tidigare är att jag i år har känt mig tvingad att börja baka och göra praliner i god tid före jul, vilket i sig medfört att jag nu är inne på min andra omgång av saffranspraliner för denna december. De som jag gjorde för någon vecka sedan är redan uppätna. Så goda är de.

Saffranspraliner men konjak:

200g vit choklad
3/4 dl grädde
1 msk honung
25g smör
0.5 g saffran
2 msk konjak

100-200g mörkchoklad till formarna, eller färdiga formar

Gör så här:

Hacka den vita chokladen. Koka alla ingredienserna - förutom konjaken - och häll sedan över den vita chokladen och rör tills chokladen smält. Rör i konjaken och häll i smeten i chokladformar.

Under renovering: Lyssningsrum - om en deadline

Om några dagar är det julafton. Jag kommer inte ihåg om jag skrev om det i mitt förra inlägg om lyssningsrummet, men julafton är deadline för när rummet ska vara klart. Det är alltså tänkt att vi ska sitta där och äta vårt dessertbord och öppna julklappar och mysa framför brasan.

När jag tänker på vår deadline tänker jag på de program (på tv) där man har just en deadline. Det kan vara program där någon ska få sitt hus återuppbyggt, eller rena inredningsprogram. Mot slutet av programmen blir stressnivån hög, de medverkande frågar sig om de kommer att hinna bli klara; det är bara en kvart kvar innan husägarna ska komma och man har inte ens fått upp köket. Typ. Fast så lägger de på ett kol och tjoff! så hann de mot alla odds. För mig och F är det tvärtom. Vi tar det lugnt, "Vi hinner, vi hinner." Och så hinner vi inte.

Så. Om tre dagar ska rummet vara klart. Vid den här tiden, dan före dopparedan, bör vi ha flyttat in lite möbler för att ha någonstans att sitta på. Så hur ligger läget?

Jag tror att vi hinner bli färdiga med rummet till julafton. De senaste dagarna har F jobbat fram till midnatt för att det ska bli klart. Jag befinner mig i rummet ovanför och hör hur han spikar upp lister, och när man spikar upp lister så är man väl nästan klar? Listerna ska dock målas en gång till, och så sitter det en bård på väggen som också den ska målas en gång till. Sedan är det dags för tapeter.

Det som vi inte kommer att hinna göra något med är dörrarna. De ska skrapas, slipas och målas, men det kan vi leva med. Vi kommer inte att hinna bygga en hylla för skivorna. Men kommer vi att hinna lyfta på mattan för att få fram trägolvet?

Just nu känner jag mig full av förtröstan. Fast så är det ju det där med att F kommer att vara upptagen på annat håll under delar av morgondagen, och på söndag ska vi upp till torptrakterna. När kommer vi hem på måndag? Vi brukar alltid vara mer sena än vi planerat ... Så, hinner vi eller kommer vi få lov att flytta sittmöbler in i ett halvfärdigt rum bara för att få någonstans att fira julafton?

Lånta fjädrar och fisförnäma dörrar / Uppdaterat

Alltså, exempel på saker som jag har svårt för:

• spröjsade fönster i mexitegelvillor
• marmorbänkar i fattigtorp
• öppen planlösning i 1800-talshus

Summa summarum: Jag har svårt för allvarliga stilbrott.

Jag gillar det tidstypiska. Jag gillar det faktum att vilken stil man än tar så finns det ofta en tanke bakom. Man väljer vissa typer av fönster av en anledning. Man måttar och mäter och lägger tak och bygger verandor enligt en idé. Mer än så gillar jag att det fanns en tanke bakom ett husbygge. Även om jag inte gillar villor i mexitegel så ogillar jag att de byggs om - ofta alltför slarvigt - i enlighet med en modefluga för att bli något de inte är. Själlöst.

Jag struntar blankt i hur man inreder sitt hem. Älskar man fransk slottsstil tycker jag att man ska inreda sin betonghyreslägenhet i enlighet med sina drömmar. Alla har inte råd att köpa sitt ett fransk château, inte heller ett timrat torp med röda knutar. Eller ett arkitektritat hus för den delen. Däremot tycker jag att om det finns råd till att sätta in en Poggenpohlkök i ett hus från 1800-talet så finns det väl för bövelen råd till att bygga ett nytt hus och låta bli att blåsa ut väggarna för att få en öppen planlösning? Låt huset vara vad det är även om en inredningstrend bjuder något annat!


     Men vänta nu... handlar inte det här inlägget om att kasta sten i glashus?

Eh, nä? Eller ... jo? Fast inte så där jättestora stenar, mest smågrus. Faktiskt.

Ja, det är smärtsamt att komma på att det man ogillar hos andra ursäktar man hos sig själv. Vi har ju också tagit bort en vägg för att förvandla 15 kvadratmeter kök till 35 kvadratmeter kök. Jag ursäktar mig med att vi återställer mer än vi ändrar. Vi lyfter tak och byter fönster. Spikar upp "rätt" lister och skrapar fram dörrar.

Dörrar, ja. Mina lånta fjädrar och marmorn i fattighuset.

Jag skrev i det tidigare inlägget "Masonit, vad döljer du för mig" om att en del dörrar på nedervåningen saknade speglar. Snopen av upptäckten fick vi lov att börja leta efter nya dörrar. (Visst går det att sätta in nya speglar i dörrarna men i det här läget i livet orkar vi inte, ibland är det bara enklare att köpa nytt. Eller nygammalt.) Vi hade bara hunnit börja leka med tanken på att vi skulle ha dubbeldörrar från köket in i det rum som kommer att bli vårt lyssningsrum, innan vi faktiskt hittade ett par på ett loppis. Och slog till. Dagen efter satt vi på en sommarfest och berättade för våra bordsgrannar om dörrarna, varpå vi blev erbjudna dörrar som de hade i ladan. Det resulterade i ytterligare två par dubbeldörrar.

Så jag ursäktar mig. Det går inte att se det omedelbart, om ens alls. Men faktum är att också vi stoltserar med lånta fjädrar; för de där dörrarna som ska in på nedervåningen är betydligt högre, och finare, än några som helst dörrar som funnits i huset. Visst, de är gamla. Säkert gjorda i början av 1900-talet, precis som huset. Men det är dörrar som suttit i paradvåningar, inte i förmansbostäder på en mindre bruksort. Men, men. Snygga är de, faktiskt det som jag hittills gillar bäst i vårt renoveringsobjekt.

Och ja, bilder?

Mm. Jag lovar att lägga in en bild senare. Har precis upptäckt att jag inte har någon bild på dörrarna...

Uppdaterat:

När jag letade efter bilder till ett helt annat inlägg hittade jag en bild på ett par av dörrarna. Dessa dörrar går från köket in i det rum som ska bli Lyssningsrum. Liksom på bilden så är det endast en av dörrarna som är grundmålat hittills. Men kanske till jul? (Jag verkar tro att jag hinner med hur mycket som helst innan det blir jul, på vad är det, lite drygt en vecka?)

Att inreda enligt ett tema

Jag har aldrig någonsin tänkt i teman när det har kommit till att inreda ett rum. Det känns som något som inredare ägnar sig åt på tv. Inte som något som jag ägnar mig åt, jag är inte en tema-person. Tycker jag. Vilket kan låta konstigt med tanke på att det var jag som föreslog det, dvs som sade:

"Vi skulle kunna ha tema 'rock' i lyssningsrummet och tema 'pop' i vardagsrummet..."

Håller jag på att genomgå en metamorfos, har jag drabbas av Ernst-komplex?* Nej, inre direkt, det handlar mer om att övertyga, om att få gehör för sina idéer. För hur argumenterar man om inredning och stil med en musikintresserad sambo? Jo, genom att föreslå musik-tema i inredningen.

Den krassa sanningen är att jag har en färdig bild av rummen, ett stilideal som jag vill att F ska gå med på. Det gäller kanske först och främst lyssningsrummet, det som är närmast i renoveringsturlistan. Jag vill ha lite mörkt. Kalt. Jag vill att den öppna spisen ska målas i grått. Gärna gråton på väggarna, eller grålila. Varför inte metallic-turkosa dörrar? Lite rock, så där, snyggt och stilrent.** Säger jag till F. 

När jag skulle förklara för F vad jag menade med pop så drog jag till med hans serieböcker och hans Tintin-figurer. Vitt och rött, så där. Kanske en droppe gult. Men det intressanta är att jag faktiskt börjat fundera på vad pop-tema skulle kunna innebära i ett rum. Nu gäller det att komma på det innan F föreslår något som jag inte gillar. Jag avskyr att behöva argumentera för mina idéer, annat än genom "menar du att de tär rock?" eller "men, det är ju inte pop"...


* Inte för att jag vet om Ernst någonsin talat om tema när det gäller inredning...
** Jag vill verkligen göra klart att rock inte handlar om djur-mönstrat, svart eller nitar.

Under renovering; Lyssningsrum

Ja, vi drog igång med renoveringen av lyssningsrummet för ett par veckor sedan, precis när jag inte alls hade tid att blogga om det.

Innan rummet blir klart ska vi ha

• bytt fönster
• rivit en vägg (mot en skrubb)
• höjt taket
• satt in ny dörr (och byggt dörrkarm)
• dragit om elen
• renoverat en (ytlig) spricka i en öppen spis
• slipat, målat, tapetserat
• platsbyggt en hylla för lp-skivor

Och allt detta före jul. Inte så mycket tid kvar, så tur är väl att jag är sen med att skriva om detta och vi faktiskt redan har gjort det största jobben...

Tyvärr är jag alldeles för dålig på att ta före-bilder (eller fotografera överhuvudtaget). På bilderna här bredvid har vi redan hunnit byta fönster. Från 60-talsfönster till likadana fönster som en gång satt i huset.

Men det här är ungefär vad vi har som utgångspunkt. Fortsättning följer ...

Julbak; Havtornscurd

Julbak, nästan lika viktigt som julstädning. För vad är julen om man inte ägnar december åt att baka, åt att lyckas och att misslyckas? Att drömma om ett dessertbord som krymper ju närmare julen och verkligheten vi kommer.

Ovanligt tidigt drog jag igång julbaket för i år. Med en liten Underbar Beibi måste man passa på när tid finns, inte skjuta allt till den sista helgen före jul. Nåja, jag har dragit igång julbaket och redan passat på att misslyckas. Eller inte misslyckas direkt, men de nya recepten som jag har testat har inte visat sig intressanta nog att skriva om. Förutom havtornscurden. Oj, vad jag älskar!

Havtornscurden ska bli fyllning till småkakor som jag ännu inte bakat, och förhoppningsvis finns det curd kvar när jag väl ska baka - den är så god att den går att äta med sked.

Så, till samlingarna, här kommer receptet.

150g havtornspure (som man får genom att mixa havtorn och passera genom en sil)
1 ägg
25g smör
100g socker

Och så här gör man;

Vispa ihop alla ingredienserna i en skål, som ställs i en kastrull med sjudande vatten. Fortsätt att vispa/röra om tills massan är så tjock att den täcker baksidan av en sked utan att rinna av. Häll curden i en varm steriliserad burk med tätslutande lock. Kyl genast. Klart. Njut.

Håller 2-3 veckor i kylskåp.

Masonit, vad döljer du för mig?

Ja, vad döljer de masonitskivor som spikats för dörren vid en tidpunkt då spegeldörrar ansågs opraktiska?

På torpet dolde masonitskivorna precis det som vi hade förväntat oss; spegeldörrar. Visserligen i behov av lite finputs, men spegeldörrar likväl. Så visst hade vi förväntningar när vi köpte huset med masonitskivor för dörrarna. Förväntningar som ökade av att en av dörrarna hade fått masoniten avlägsnad och avslöjade just en spegeldörr.


Snopet värre blev det när vi började renovera på nedervåningen, och skulle ta tag i finputsningen av de förväntade spegeldörrarna. Och visst, det var spegeldörrar en gång i tiden. Det är bara det att den som spikade för masoniten gjorde sig omaket att avlägsna speglarna i dörrarna och endast lämna ramarna kvar... Snopet.

Om bakslag

Man blir snopen, kanske skäms man lite. Borde man inte ha förstått att det kunde bli så? Hur dum kan man vara, varför tänkte vi inte på det?

Ja, det måste väl vara oundvikligt att man någon gång råkar ut för ett bakslag, kanske till och med flera. För mycket kan man gardera sig? Hur mycket erfarenhet har man som nybliven torpägare, eller husägare eller bostadsrättsägare? Eller vad man nu är. Något blir fel och det är klart att man blir besviken.

Det är inte så vanligt att man väljer att skriva om sina misstag, om de fel som man inte kunde förutsäga, främst de fel som man kanske borde ha förutsett. Man känner sig snopen, man skäms lite. Tycker att man borde ha fattat.

Vi har några bakslag på lager. Vi läser på och tänker till men förvånas, hade ingen aning. Jag har bestämt mig för att skriva om våra bakslag när de dyker upp. Om så inte för annat än för att visa på andra vad som kan hända, vad man kanske inte räknade med. Jag kommer att etikettera dessa inlägg med "bakslag". Kan hända hjälper de någon annan att tänka till och slippa bli besviken.

Om ett lyssningsrum

Ja, ett lyssningsrum; ett rum där man sitter och lyssnar. Ett sådant har väl alla? Ett rum där man först och främst lyssnar på musik (även om det borde ju gå att lyssna på ljudböcker också).

Jag måste säga att jag inte hade hört talas om lyssningsrum innan jag träffade F (eller chockades över storleken på hans högtalare).Visst, det går att kalla dessa rum för musikrum, men ett musikrum för tankarna till ett rum där man musicerar. Åtminstone hos mig. Och det är inte det som är rummets främsta syfte - utan det handlar om ett rum där man sitter och lyssnar till musik. Där man ställer in högtalarna så att det låter perfekt i den fåtölj där man sitter. Och då handlar det om millimetersprecision. (Storleken på högtalarna är inte till för att lyssna på hög volym utan för att höra alla nyanser. Sägs det.)

När vi flyttade in hade jag inga planer på att låta F få ett rum där han sitter och lyssnar på musik - vilket oerhört lyxigt slöseri med rum. Men jag ändrade mig. För vi har ju rum så det räcker till och vad ska vi använda rummet till om inte våra intressen? Därtill handlar det om egoistiska motiv för min del. För det värsta jag vet i inredningssammanhang är otympliga stereoapparater (så härligt det känns att skriva apparat, lite gammelmodigt så där, så pass härligt att jag inte ändrar ordet till stereoanläggningar), och än värre; högtalare. Fy så fult! För min del ska stereoapparater vara så små att de endast kan upptäckas genom mikroskop och högtalare så väl dolda att man ska söka dem med karta!

Nåja. I min storsinthet har jag gått med på att vi skaffar oss ett av dessa så kallade lyssningsrum. Jag ser det som en utmaning att kunna skapa ett rum där jag inte störs av fula stereoanläggningar och höga högtalare. Och ja, jag ser det som min utmaning trots att F tror sig vara den som får bestämma var skåpet ska stå. Jo, för visst är det så att jag har kommit på ett sätt att bygga in stereon i ett skåp...

Om en tapetutflykt och loppisfynd

Alltså. Vilken lycka att få vara ute och titta på tapeter.* Att kunna välja och vraka, att dra ut den ena rullen efter den andra och tycka till. Vi har precis börjat leta efter tapeter till ett av rummen på nedervåningen. Rummet är tänkt att bli färdigrenoverat till jul, så vi har lite tid på oss för att bestämma oss - men behöver få koll på utbudet.

Och visst är det härligt att få drömma. Vi tittar på priset för att få koll, men låter det inte styra. Fredriks favorittapet kostar lite drygt 800 kr/rullen. Min bara hälften av det.

Nåja. Lycklig och lyrisk över de oändliga möjligheterna till att få skapa det nya favoritrummet (även om vissa familjemedlemmar inte tror att vi kan klå köket) tog vi oss till ett loppis.  Och vad hittar jag där om inte tapeter! En rulle med figurer från Sandbergs böcker om Tummen, Lilla Anna och Spöket Laban, därtill en rulle med Cowboy-mönster.

Tapeten räcker inte till väggarna i Underbara Bebins blivande rum, inte ens halvvägs (jag hade inte tänkt att tapetsera från golv till tak eftersom det kan bli för rörigt i ett barnrum), men väl till att tapetsera insidan av en bokhylla. Allt för en guldtia!



* Den oproportionerliga lyckan får mig också att fundera på om jag inte borde röra mig ute bland folk lite mer. Det kan ju inte vara hälsosamt att bli lycklig av att få titta på tapeter..?

Om att skura golv, och om att blogga

Jag är galet förtjust i att skura golv. Alltså att skura så där på riktigt, med såpa och skurborste och liggande på knä. Så förtjust att jag till och med läst på hur man ska göra. Jag vet numera exempelvis att

• obehandlade trägolv skuras med kallt vatten, varmt vatten kan göra dem grå
• golven ska blötas ner innan de såpas annars kan det bli fläckar
• det är viktigt att skölja ordentligt eftersom kvarbliven såpa kan bidra till ett fläckigt golv

Jag är så förtjust i att skura golv att jag struntar i den tid det tar, så förtjust att jag inte räds att skura mitt köksgolv på 35 kvadratmeter (även om det inte är ett riktigt skurgolv utan ett trägolv målat med linoljefärg - vilket för övrigt är ett litet misslyckande men det skriver jag om en annan gång). Det bästa med att skura golv - och anledningen till att jag älskar det - är skillnaden. Alltså skillnaden mellan det oskurade och det skurade - det är som att se en reklamfilm för mirakelskurmedel där man sveper med trasan och lämnar en omedelbar skillnad.

Ok, en bekännelse är kanske på sin plats. Det var ett tag sedan golven skurades senast. Faktiskt hela sju veckor. Mm.

     Verkar som att det här är ett blogginlägg från Lort-Sverige ..?

Ja, kanske det. Men jag har en ursäkt, eller nja, egentligen har jag flera ursäkter. Faktiskt så många att det känns som att jag hittar på ursäkter. Men säkert är att någon dag efter att jag skurade köksgolvet senast så föddes den Underbara Beibin.

Ja, jag är förtjust i att skura golv, men det kanske kan förklaras med att jag gör det ganska så sällan. Bloggar gör jag inte heller så ofta. Inte alls så mycket som jag skulle vilja. Men vem hinner blogga när man har ett hus och ett torp att renovera, därtill en liten bäbis?

Jag, tänker jag mig.

När jag låg på knä och skurade golven i söndags beslutade jag mig för att börja om på nytt. I förstone tänkte jag fimpa den här bloggen och skaffa mig en helt ny, men så ångrade jag mig. Jag breddar innehållet, ändrar layouten (när jag får tid). Jag ska försöka att re-etikettera mina inlägg, dvs. skilja på det som handlar om torpet och det som handlar om huset. Men det blir ett jobb för regniga dagar. Framför allt ska jag försöka uppdatera oftare, skriva under själva resan och inte bara när vi nått målet. (För t.ex. den köksrenovering som än så länge bara är en följetong här är klar sedan några månader! Eller nästan klar - det är bara småsaker vi fixar nu.) Jag kommer också att använda bloggen som en receptsamling, och en hörna för mina diy-idéer. Framför allt hoppas jag att jag blir bättre på att skriva om drömmar.

Visst är det kreativt att skura golv?

Om en köksrenovering, del 4; att måla med linoljefärg

Ja, jag har fått för mig att linoljefärg är den bästa färgen att måla med. Redan i våras bunkrade jag 10 liter - med tanke på att måla fönster. När ekonomin visar sig från sin sämre sida och vi måste måla vårt köksgolv blir det ganska naturligt att ta den färg som finns.

Alltså. Jag tror fortfarande att linoljefärg är bra färg, det kommer att vara den enda färgen jag målar med på torpet, men ...

Det tar evigheter för linoljefärg att torka, evigheter!

Ok, linoljefärg ska målas tunt, tunt. Och när man målat tunt så ska man veta att det ska målas ännu tunnare. Jag har lärt mig min läxa nu. Nästa gång målar vi tunt, tunt. Men innan dess måste vi putsa lite eftersom det inte blev så snyggt när vi inte lyckades måla tillräckligt tunt. Jag har faktiskt ingen "efter-bild" att visa, för vi är inte klara med golvmålningen. Vi insåg att vi måste lämna finputsningen till en helg då vi åker till torpet.  

Uppdaterat:

Ähum.Ja, jag insåg just att jag glömt det viktigaste, dvs. att tala om hur lång en evighet kan vara. Linoljefärg sägs ha en torktid på 1-2 dygn - om man lyckas måla rätt (dvs. tunt). Vårt golv tog en vecka på sig att torka och vi misströstade eftersom vi hade så mycket annat att göra.

Om en köksrenovering, del 3; golvet

Ja, det känns som ett bakslag. Vi, eller jag är ju den drivande i frågan, har tänkt oss trägolv. Att bara riva loss de fula plastmattorna och slipa lite. Därefter olja in golvet, kanske med vitpigmenterat, eftersom Fredrik inte ville följa mitt förslag om att måla golvet vitt.

Tyvärr visar det sig att det inte bara är att riva loss mattan i det som tidigare var sovrum, mattan är klistrad direkt på trägolvet och när vi försöker riva upp mattan följer flisor av golvet med.

Att hyra en mattrivare är inte mycket till hjälp, och med den följer det med träflisor, och där de inte följer med blir delar av mattan och limmet kvar. Fy, vilken besvikelse. En snabbtitt på ekonomin säger emot Fredriks förslag om parkett. vi måste klara det här. Så när Fredrik återgår till jobbet sitter jag hemma och använder dyrbara semesterdagar till för hand skrapa bort lim, mattrester och gammalt spackel - allt för att det ska gå och slipa golvet.

Att slipa golvet gick dock bra. Det blev fint, men tyvärr kunde vi inte slipa bort alla jack och hack. Vi valde att fylla hålen med plastiskt trä... Det enda som sägs hålla. Jag hade på förslag att vi skulle blanda sliprester med trälim men någon på en byggmarknad sade sig ha provat detta och det hade visat sig att inte hålla, så vi fick skrota den iden (tänker dock prova det vid något senare tillfälle). Golvet blev rätt fint i slutändan, och nästa steg blev att måla det. Vilket misstag, mer om det i nästa inlägg; Att måla med linoljefärg.

Demontering av kakelugn; Packa och frakta

När det återigen blev dags att frakta en kakelugn - en fyrkantig bjässe som vi har fått gratis - påminns jag om att jag inte har skrivit (eller snarare publicerat) det utlovade inlägget om att packa och frakta kakelugnar. Så här kommer det:

Innan vi for iväg för att plocka ner kakelugnarna läste jag en raljerande tråd på Internet om "dumbommarna" som packar ner kakelugnar i banankartonger och inte i trälådor. Visst gav det lite ångest; eftersom banankartonger var allt vi hade. Var ska man få tag på trälådor? Och på kort varsel?

Lyckligtvis visade det sig att det gick utmärkt att packa kakelugnar i banankartonger. Visserligen tog jag bara några stickprov, men efter att ha fraktats en bit såg kaklet ut precis som det såg ut när vi packade det. Inget var trasigt, inget var kantstött. Ok. Vi fraktade inte kaklet särskilt långt. Två av ugnarna hamnade i boden hos Fs mamma och en följde med oss hem, vilket innebar en resa på ca 10 mil.

Att packa tre kakelugnar kräver sitt utrymme. Om man använder banankartonger så bör man räkna med att ett lager i ungen kräver en låda. Därtill bör man han någon extralåda eftersom det inte stämmer fullt ut.

Kaklet ska också packas stående och bakåtlutat för att det inte ska gå flisor i glaseringen. I övrigt packade vi kaklet i både filtar, gamla sängkläder och tidningspapper - när inget annat fanns till hands.

Om en köksrenovering; att höja två tak och riva en vägg

Ja, särskilt svårt är det inte, det här med att höja tak när det gäller ett tak som en gång sänkts. (Varför har man valt att sänka taket en gång i tiden?) Det är liksom bara att riva ner det nya taket och blotta det gamla. Det visar sig vara pärlspont, fast utan pärlan. Vad kan det kallas då; spont? Jag har ingen aning och orkar inte heller googla.

I rummet bredvid, det forna sovrummet som ska bli en del av köket visar det sig att taket inte är av pärlspont; varken med eller utan pärlan, utan bara vitlimmad papp på ett brädtak. Lite mer finrum än kök? Vad ska vi göra, ha slätt tak över hela köket eller pärlspont (med pärla) på taket i den nya delen. Vi väljer pärlspont. Men spikar upp det först efter att vi har rivit väggen mellan rummen. Eller rev vi väggen innan vi tog ner taket. Hur kan jag redan ha glömt en sådan detalj? Visst katten måste vi ha rivit taken innan vi river väggen? Jo, det gjorde vi nog.

Hursomhelst. Mått och tabeller; hur kraftig balk behövs för att stötta taket när väggen inte finns kvar? Jag är glad över att det inte är jag som tolkar tabellen utan en kille från en brädgård. Däremot är det jag och F som reser balken. Att vi lyckas är ett mysterium, eller kanske bara logistik och en domkraft. Jag är fascinerad över att vi lyckas.

Så står vi bara och tittar; så stort det blir. Från ett kök på 15 kvadratmeter till ett på 35 kvadratmeter! Eller ja, ett stomme till ett kök är det i allafall. Det återstår ju rätt så mycket arbete innan vi kan börja packa upp vårt porslin.

Om en köksrenovering, del 1; att riva

Här sitter jag med en blogg där jag ska skriva om renovering av torpet och av huset. Men inget blir skrivet. Man skulle kunna tro att inget blir gjort men tvärtom. Så mycket görs att jag inte hinner skriva.
Vi har två renoveringar igång; ett av husets fasad och den andra av köket. Eller kan man kalla det senare för renovering? Vi bygger ju om helt och hållet..?
Hursomhelst. Ett nytt kök är på väg att formas. Vi har jobbat med det ett tag nu, från början av maj. Försökte hinna på kvällar och veckoslut. Under semestern de dagar vi befinner oss i huset och inte på torpet för att vila. (Min semester har inte börjat ännu så därav bristen på inlägg om ett jobb som fortskrider.)

Vi har hunnit med en del - med början i att vi rev ut det gamla köket.

För dem som aldrig har rivit ett gammalt kök kan berättas att det är mer krävande än man anar. Allt är platsbyggt och sitter fast med - vad som tycks - en spikmatta av spik. Det är närmast omöjligt att riva ett kök med tanke på att bevara det. Så vi bevarade inte utan rev och slet och kastade - bara för att kunna fortsätta riva... (fortsättning följer)

Krollilja i syrenbersån

Krollilja i Syrenbersån

Jag klippte ju ner syrenbersån förra sommaren. Den växte så ynkligt och snett. Nu frodas den grön, men blommar desto mindre. Inte för att det märktes - för nu har det en perfekt höjd i förhållande till de krolliljor som växer i den!

Årets varmaste dag och fönster

Det är förmiddag, årets (hittills) varmaste dag. Vi ger oss av mot snåren, mot ett torp som ska rivas. Vi har precis fått veta att vi får köpa dess fönster.

Tyvärr glömde vi båda kofötterna hemma på Haga. Vi ids inte ta omvägen förbi F's mamma för att låna en högre stege än den vi har på torpet. Beväpnade med endast två stämjärn, en hammare och en hovtång kan det lika gärna bli ett hopplöst företag.

Väl framme gör vi också den chokerande upptäckten att vi också glömt myggsprayen. Jag står inte ut många minuter innan jag drar på mig fleecejackan. Visst nämnde jag att det är årets hittills varmaste dag?

Men sedan vänder oturen. Det visar sig att fönsterkarmarna varken skruvats eller spikats på plats. När vi väl fått bort fönsterfodret är det bara att lossa kilarna och putta ut karmen. Eller ja, riktigt så enkelt var det inte. På sina ställen satt karmen ordentligt fastkilat. Men knappt en och en halvtimme efter att vi konstaterat att myggmedlet blev kvar hemma är vi på tillbakavägen, med oss i bilen har vi tre fönsterkarmar och elva fönster - för det facila priset av 20 kronor per fönster, några hundra myggbett och litervis med svett. Ett klipp!

(Jag antar att det här betyder att det kommer att dyka upp inlägg om fönsterrenovering...)

Köksskåp och fingerborgsblommor




Bygge av köksskåp

  

Minitorpsemester. Det är mycket som man hinner med - om man vill. Vi ville dock inte så mycket. Sola, bada, baka medan regnet föll. Läsa, så klart.

Den sista dagen gjorde vi desto mer. F använde en gammal skåpstomme att klä med pärlspont och ett fönster som vi fått av en vän.



Rabatt utanför grishuset



Jag grävde en rabatt utanför grishuset, en som mestadels innehåller fingerborgsblommor men också några vilsna krolliljor och prästkragar. Rabatten ser ännu inte mycket ut för världen - det brukar nyanlagda rabatter sällan göra (såvida man inte proppar dem fulla av köpeplantor). Men kanske till nästa sommar?

Om att baka bullar i vedspis

Ärligt talat trodde jag inte att det skulle gå. Konstigt, kan jag tillägga, folk har ju gjort det i alla tider, men jag tänkte nog att det var en bortglömd konst. Att det skulle krävas trix och knix för att få det att fungera; bullbaket i vedspisen.

Det enda trixet som krävdes var att vända plåten efter halva tiden, tänka på att bullarna blir snabbare färdiggräddade om det fortfarande brinner i ugnen. Är det bara glöd kvar tar det längre tid att grädda dem - men då riskerar de inte heller att brännas vid så snabbt.

Några av bullarna på den första plåten blev lite mörka, men vad gör väl det lilla mörka mot lyckan av att kunna baka bullar under regniga dagar?

Jädrans husmus!

Vi upptäckte det första besöket i vintras. Då skrattade vi mest.

"Ding-ding musen har missat det gottaste och ätit upp tacokryddan. Haha!"

Man kan du undra hur musens mage klarade det, men vad vi kunde se var kakka-kokkorna helt normala. Nåja, vi städade skafferiet och barrikaderade dörrarna.

Men vad hjälpte barrikaderna när man har att göra med en redig mus. Kanske utövade minnet av tacokryddan en alldeles särskild lockelse, tillräckligt för att få musen att tugga käkarna ur led för att åter få smaka på dem? När vi kom till torpet senast möttes vi av resterna av ett rejält kalas i skafferiet. Den här gången skippade musen de starkare varorna/kryddorna och gick på mjölet och sockret. Därtill var havregrynet uppätet till den sista smulan.

Men det värsta av allt; mushålet! Mushålet i det nybyggda skafferiet!

Ok. Det är lite komiskt. Och visst måste vi ge ett erkännande till musen som jobbat så hårt. Det är nästan lite synd att katterna kommer att följa med nästa gång vi åker till torpet...

Loppisfynd: En galet snygg lampa

Vi åker till Stockholm, har inget särskilt inplanerat. Ska bra strosa, kanske fika lite. I bakhuvudet bär jag med mig en byggnadsvårdsbutik, ett som kanske är värt ett besök - trots att jag inte har lyckats sälja in hos F att vi behöver ett klosettlås för 800kr. Men om vi liksom går dit och han ser låset, kommer han inte att tycka att den är helt perfekt för vårt renoveringsobjekt från 1914?

Men vi kommer aldrig dit. Vi besöker Myrorna och hittar en lite ovanligt lampa som jag vill ha men som F är lite tveksam inför. Jag tänker att jag nog ändå går tillbaka och köper den innan vi åker hem igen. Vi strosar vidare. Tittar här och tittar där, hamnar i Gamla stan. På Stockholms stadsmission. Från håll ser jag en lampa, jag skojar med F och säger att vi kanske ska köpa den. Ungefär tre sekunder efter att jag "skojat" inser jag det; jag måste ha lampan! Vilken lampa, så ovanlig! Perfekt för vår kommande matsal.  Måste ha, måste köpa!

Jag glömmer lampan från Myrorna, jag glömmer klosettlåset.
Jag är så himla nöjd med min Stockholmshopping.

Demontering av kakelugn; Nedtagning

Kakelugnskrönet nedmonterat!

Jag läste i någon bok att man ska börja ta ner en kakelugn genom att slå, med handloven, på ett kakel i kronan/krönet, alltså slå snett uppåt, för att kunna ta loss den. Det är möjligt att det fungerar för någon men det fungerade inte för oss.

Vi fick snällt börja med att knacka bort ett lager med lerputs för att komma åt att lossa tegelstenar - för att få loss kaklet i krönet. Tillsammans med nedmonteringen av sockeln är det här det svåraste. Det är jobbigt att stå på en stege för att försöka komma åt att knacka i ett trångt utrymme mellan kakelugnskrönet och taket. Jobbigast var det i den andra ugnen vi tog ner - eftersom det översta lagret bestod av något cementliknande material. För en stund trodde jag att kakelugnen var förlorad för oss, men det cementliknande visade sig lyckligtvis bara bestå av ett tunt lager.

Kakelugnskrön och fris nere, synliga rökgångar

Den första kakelugnen som vi tog ner hade två och ett halvt lager (krön, fris och del av övre liv) vars innandömen var kompakt, dvs. inte hade rökgångar. Men när man knackat sig fram till rökgångarna är resten lätt. Eller var så för oss. Det kändes som att det bara var att slå ett lätt slag med gummihammaren på teglet för att få det att lossna. Ok, riktigt så enkelt var det inte alla gångerna, men enkelt ändå. Det som tog lite tid var att knacka fram kaklet. Lerputsen ska bort för att man ska komma åt att ta loss klemrarna på insidan av kaklet. Försöker man rucka på kaklet utan att ta loss dem riskerar man att kaklet spricker. 

När klemrarna är borta kan man ta loss själva kakelplattan. Något som man gör genom att trycka kaklet inåt - annars riskerar man att glaseringen skadas/lossnar vid kanterna.

Efter ett flertal lager når man sockeln som tillsammans med krönet och frisen är den svåraste delen. Kanske till och med svårare än krönet - för i krönet behöver man inte få bort allt av lerputs och tegel för att komma åt att ta bort kaklet - men så är det i sockeln. All lerputs och all tegel måste bort för att man ska komma åt att ta bort klemrarna och att lyfta loss kaklet. Och vi pratar om lager på lager med tegelstenar.

Det kändes som att det var svårt att komma åt att överhuvudtaget börja få loss teglet. Till slut kan man frestas att använda lite för mycket styrka och det har sina konsekvenser att försöka häva upp tegel - kaklet kan spricka... Tyvärr var det någon platta som sprack för oss. Men bara i den första av ugnarna, när vi tog ner de två andra hade vi lärt oss vår läxa.

Att plocka ner en kakelugn tog ungefär 5 timmar. Då ska man räkna med att vi var två som jobbade med samma ugn - men också att vi var nybörjare. Jag tycker att vi lyckades bra, men jag kommer inte att ta ner tre kakelugnar under en helg i framtiden. Det är tröttsamt att knacka lertegel och att andas genom en andningsmask. Det är tröttsamt att städa bort tegel och tungt att bära lådor men kakel. Därtill är det alldeles för nervöst frakta kakelugnar - tänk om man har packat fel och att kalken är sönder vid framkomsten?

Kakelugnens uppbyggnad

Jag tror att det kan vara intressant att veta hur en kakelugn är uppbyggd innan man börjar med att montera ner en. Arbetet blir enklare när man möter färre överraskningar.

Enkelt kan man säga att en kakelugn består av de kakel som man bevarar och det innandöme som man oftast inte bevarar. Innandömet består av tegel, lerbruk och rökgångar.

Viktigt att veta är att kaklet sitter, eller kan sitta, fast i varandra med klemrar. På kakelugnarna som vi plockade ner satt det två eller tre klemrar på varje kakel. Det enda stället där det inte satt klemrar var på krönet - antagligen för att underlätta för nedplockning..?

Nedanför frisen börjar rökgångarna, ovanför dem är kakelugnen alltså kompakt - precis som i sockeln. Där kakelugnen är mest kompakt är den svårast att demontera.

Jeps, det var en snabb genomgång. Då är det bara att köra igång!

Demontering av kakelugn: Märkning



Uppmärkt kakelugn. Vacker som få.

Innan man tar ner en kakelugn ska den fotograferas och märkas - för att underlätta för den som ska mura upp den. Vi följde råden som vi mött i litteraturen. Att början märka från nerifrån/vänster, dvs. A1, A2, A3 osv. Nästa lager kakel får då märkningen B1, B2, B3.

Eftersom vi tog ner tre kakelugnarpå samma gång har vi ytterligare en märkning, dvsd den av kakelugn 1, 2 och 3. varav följer 2A1, 2A2 osv, där den första tvåan står för kakelugn. (ok, lite övertydligt kanske...)

För att märka använde vi frystejp. enligt F är det mycket mindre hållfast än märktejp, eller målartejp, vilket innebär att det inte kommer att förstöra glasyren när vi tar bort tejpen. 

Så, märkningen är antagligen det enklaste steget när det gäller demontering av kakelugn.

Ok, men varför är det så viktigt att märka kaklet?



Märkning av kakelugn 2, lager J och I

Jag hittar inte längre källan till förklaringen, men enligt mitt minne så beror på det på att de enskilda kakelplattorna är, eller kan vara, huggna - på baksidan - för att passa in i varandra.

Om man inte har märkt en nedtagen kakelugn så blir det ett pyssel att få kaklet att passa in i varandra - för att i slutändan bilda så tunna fogar som möjligt.



Demontering av kakelugn; verktyg

 

Det är ett skitgöra att plocka ner kakelugnar. Bokstavligen. Det dammar och yr av lerputs och vem vet allt. Det går kanske att klara sig utan ett munskydd - i två minuter - sedan har man stenlunga. Som det framgår av bilden ovan blir munskyddet ganska snart igenkorkat av damm, så plockar man ner mer än en kakelugn så är ett ombyte av munskydd på sin plats, liksom ett ombyte av kläder. Eller åtminstone överdragskläder som det är lätt att ta av sig när man ska ut bland andra människor igen. Man blir skitig, så ta med:

• Munskydd, gärna flera
• Överdragskläder
• Arbetshandskar

Innan vi for iväg för att plocka ner kakelugnarna fick vi tips på användbara verktyg, av vilka vi hade med oss allt. Men det som vi använde oss av var:

• Hammare, både en vanlig och en med gummihuvud
• Stämjärn
• Kofot

Vi hade också med oss både tång och bågfil men dessa kom inte till särskild stor användning. Två gånger vill jag minnas att vi använde tången, och en gång använde vi bågfilen - och det för att få bort krånglande klemrar.

Vem ska ta hand om städningen?

Ja, det här är viktigt att veta från början. Om man inte kommer att återanvända teglet som återfinns innanför kaklet behöver man ha klart för sig vem som ska ta hand om det. Om man väljer att köpa en kakelugn på rot behöver man kanske komma överens med säljaren om just detta. (Vi hade tur och slapp köra iväg "skräpet" till återvinningen, och kunde istället tippa det på ett ställe på tomten som skulle fyllas igen.) För att ta hand om skräpet behövs

• Skottkärra
• Spade, en vanlig stor och en liten planteringspade
• Hink

Men vatten då?

Det är många instruktioner i nedplockning av kakelugn som menar att man ska hälla vatten i ugnen för att få lerbruket att ge med sig, vi använde dock inget. (Jo, på kakelugn två använde jag lite vatten, men kunde lika gärna låtit bli.)

Jag hoppas att jag inte har glömt något verktyg nu. Ja, förutom kamera, märktejp och penna - som ju krävs för den viktiga uppmärkningen. Som nästa inlägg kommer att handla om.

Att montera ner en kakelugn, eller tre

Montera ner, demontera, märkliga ord. Att ta ner eller kanske att riva - fast riva låter ju som att den ska till soptippen. Plocka ner, det är nog vad vi har benämnt det som under helgen - då vi plockade ner tre kakelugnar.

F hittade dem på Blocket. Jag måste erkänna att jag var lite sval inför tanken att själv plocka ner en kakelugn, för att inte tala om tre. Ingen av oss har gjort det tidigare, och ska man då betala 12 t.kr. för att testa att göra det..? Men ändå, hur svårt kan det vara?

Inte så jättesvårt, helt möjligt om man är det minsta händig - visade det sig - men visst stötte vi på problem också. Eftersom jag lider av konstant tidsbrist nuförtiden kommer jag att skriva om mina erfarenheter i flera inlägg, jag tänker mig dessa:

1. Verktyg
2. Märkning
3. Demontering
4. Packa och frakta

Jag tror att jag kommer att täcka in det som man behöver veta med dessa inlägg. Stay tuned, inläggen är på väg. Kanske finns de redan? Klicka på etiketten kakelugn i högerspalten så ser du vilka som finns när du läser detta.

Om det första stora jobbet på huset: Takomläggning

Att börja husrenoveringen med att lägga om taket var i vårt fall självklart. Några takpannor hade lossnat - lyckligtvis vid utskäften - och (endast) skadat fasaden på framsidan.

Eftersom vi köpte huset i november har vi haft gott om tid att ta in offertar på takomläggningen (det stod klart från början att det inte kommer att vara ett jobb för mig och F; huset är alldeles för högt för det). Det här med offertar var riktigt intressant när det visade sig skilja ca 150t.kr. mellan det högsta och det lägsta.

Vi har kostsamma renoveringsbehov och valde det billigaste alternativet. Visst var det lite nervöst, särskilt när någon flyktig olyckskorp sade att det finns en risk att man kanske får det man betalar för... underförstått att dyrt är kvalitet.

Så vad fick vi?

- Rivning av gammalt tak, byte av dåliga brädor, ny papp, länk, taktegel, takstege, häng- och stuprännor. Därtill lite plåtarbeten runt skorstenen, både byggställning och bortforsling av byggskräp för 112t.kr. Och allt detta på 3,5 dagar.

Vi är nöjda.

Huset

Äntligen har vi flyttat och som jag har längtat!

Huset ser inte lika fint ut idag som på bilden ovan, men det är vår strävan att det ska göra det. Redan idag, ca 1 vecka efter att vi har flyttat in, har ett större projekt satts igång. Men mer om det - och huset - senare.

Om en baksida

Jag har aldrig visat hur torpet ser ut från baksidan sett. Mest för att det är så fult, antar jag. Fulheten beror på de där byggnaderna, den (lilla) ladugården men mest kanske ändå skjulet; byggnader som ingen skött om på länge, länge. Kanske så pass länge att de inte går att rädda, åtminstone inte skjulet.

Det är min tanke att dessa byggnader ska rivas. Däremot är det inte den rivningen som är på gång på bilden, utan rivningen av byggnadsställningen runt skorstenen. (Kanske så dags för det så här ett halvår efter att skorstenen blev murad... Men vad kan man vänta sig med en höjdrädd och en stege-rädd person i hushållet?)

Jag längtar efter att riva dessa byggnader, men tyvärr kommer det inte att ske i år. När vi river måste vi bygga nytt och i år kommer våra pengar att gå åt till renoveringen av det nya huset. Tyvärr. Ja, såvida inte snömängden på skjultaket kommer att få skjulet att rasa, men jag vet inte... borde jag hoppas på det?

Om koppartak

Det är klart att jag sett koppartak tidigare. Sådana ärgade, gröna. Men ett blänkande kopparfärgat koppartak såg jag nog för första gången igår. Så fint!

Planering av arbete 2013

Jag har en sådan känsla inför det här året, en sådan förväntan. Det kommer att hända så mycket spännande, som exempelvis en flytt och en ny torpsommar. Mina tår riktigt krusar sig när jag tänker på det.

Men vad kommer jag att hinna med under året? Och framför allt; vad kommer jag att hinna göra på torpet? År 2013 kommer ju att rymma både ett torp och ett hus, och eftersom vi kommer att bo i huset så får det första prioritet. Men jag skriver mer om huset när vi flyttar in.

Det blir inte de stora projektens år på torpet detta år, vi tar bara itu med det enklaste:

* Skrapa väggar och tak i köket
* Tvätta (skrapa?) tak i kammaren nere
* Måla kök och kammare
* Snygga till utedasset (pärlspontspanel + måla)
* Fortsätta arbeta med trädgården

Ja, enkla arbeten, knappt ens så att det räcker till ett blogginlägg. Men i år satsar jag bara på de säkra korten.

Vad jag skulle vilja göra om det fanns möjlighet vore att riva tillbyggnaden bakom torpet, och bygga en mindre; en som är vinterbonad och fungerar som extra förvaringsutrymme. (Vintertid, då vi använder endast nedervåningen, finns det stora behov av extra förvaring - tänk vinterytterkläder!) Men som sagt, vi börjar med det som inte tar alltför mycket energi eller pengar.
 

Om vad jag ville och vad jag gjorde

    

Ja, hur gick det nu med det planerade arbetet förra året? Något som jag visste behövde göras var:

• häng- och stuprännor
• gräva fram grunden
• mura om skorstenen
• se till att eldstäderna fungerar  

Och se där! Det blev också gjort!

Men så fanns ju annat som listan över arbete som behövde göras:

• renovera utedasset
• besluta mig för vilken isolering jag ska använda i farstun, och beställa den
• elda upp sly som gallrades i höstas
• laga/bygga fönster
• ... och lite småsaker som jag kan göra utan att vara på torpet, som att renovera ett kammarlås och liknande ...

 Jaha, här kan jag alltså konstatera att det enda som betades av av att elda upp sly som jag gallrade året därförinnan... Men så har det också dykt upp nya högar.

Fast så gjorde jag sådant som jag inte hade planerat; jag putsade lite på grishuset/gästhuset, anlade grönsaksland och började fixa köket (och syrenbersån). Ja, man hinner inte med så mycket. Men visst räcker det lilla en bit på vägen?

Nu ska jag sätta mig ner och fundera på vad jag kommer att göra under detta år. Skriver snart igen!

2013 blir ett år med både torp och hus!

Jag ser så fram emot det här året. Det kommer att hända så mycket. Det blir en ny torpsommar, fast före det fortsätter vintern, och sedan kommer våren. Alla fröerna, alla trädgårdsplanerna. Efter sommaren kommer en ny höst. Så skönt!

Men inte bara det. Jag och F har blivit med ett hus. Det hände redan för en månad sedan, men vi får inte besittningsrätt förrän i april. Ett stort, stort hus på Haga. Ett som är från 1914 men som har förstörts på 70-talet. Ett hus att bita i. Att planera och drömma om.

Så, vi kommer att ha fullt upp under 2013. Vilket år att se fram emot! (Jag porlar av lycka!)